Sex & Lucia

Spanien/Frankrike sex_a_lucia-poster2001. Lucía y el sexo. Regi, manus: Julio Medem. Foto: Kiko de la Rica. Musik: Alberto Iglesias. I rollerna: Paz Vega, Tristán Ulloa, Najwa Nimri, Daniel Freire.

I likhet med De älskande vid polcirkeln berättas Sex & Lucia varken i någon linjär ordning eller i någon påtaglig distinktion mellan fiktionsplanen. Ändå har åskådaren knappast något problem med att hålla samman handlingen. Frågan är kanske snarare om den logiskt går ihop annat än som en önskedröm hos filmens författare och egentliga huvudperson: Lorenzo (Tristán Ulloa). Han inte bara skriver delar av handlingen, utan glider själv in och ut ur andra rollgestalter i detta drama om sex som lustupplevelse, kärleksbekräftelse och identitetssökande.

Att filmen heter Sex & Lucia är alltså missvisande. Lucia själv (Paz Vega) fungerar mest som ett verktyg för berättelsen. Först agerar hon i den traditionella (och rätt slitna) rollen som idealiserad våtdröm. När författaren sedan kollapsar under skuldkänslor efter en verklig eller diktad tragedi är hon detektiven som går in i hans förflutna för att reda ut alla försyndelser. Och till sist blir hon en katalysator för läkningsprocessen hos alla inblandade.

Men under handlingens gång framträder hon så starkt att hon blir en egen person, särskilt då hon börjar riva och slita i författarens grumliga känsloliv och moraluppfattning. I det liknar hon Dennis Potters kvinnliga fantasifoster i den kontroversiella romanen Blackeye: en manlig runkfantasi hos författaren som plötsligt gör uppror mot de förutsättningar författaren tänkt sig för berättelsen.

När Sex & Lucia slutligen återvänder till den ö som författaren gjort till sin fantasivärld i romandebuten, så har Lucia och författarens andra rollgestalter alltså utvecklats och fått egna liv. Själva ön befinner sig också på drift eftersom den saknar förankring på havets botten. Författaren kan inte längre styra den, bara glida med. Och på samma sätt är det med Medems film. Den förblir labil, drömliknande och hal på ett för åskådaren både fascinerande och samtidigt oroande sätt.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-01-10.