Secretary

USA 2002. Resecretarygi: Steven Shainberg. Skådespelare: Maggie Gyllenhaal, James Spader, Leslie Ann Warren, Jeremy Davies. Längd: 1:44.

I novellförlagan av Mary Gaitskill (ingår i samlingen Dåligt uppförande) är huvudpersonen Lee Holloways sadomasochistiska affär med den hämmade advokaten och kontrollmänniskan Edward Grey en kort och glädjelös historia. Sex, arbete och pengar blir här till kyligt likställda, anonyma transaktioner mellan utbytbara aktörer i en patriarkal marknadsekonomi.

Filmversionen, regisserad av Steven Shainberg efter Erin Cressida Wilsons manus, bygger ut novellens strama köns- och klassallegori med ett personporträtt av Lee (Maggie Gyllenhaal) som introvert, självstympande, tjugo-någonting-dotter i en familj märkt av alkoholism och kvinnomisshandel. Men i stället för att gå i en psykoanalytisk riktning, som exempelvis Bertoluccis knapplösa knullskildring Sista tangon i Paris, viker Shainberg/Wilson av mot en absurdistisk och surrealistisk stil påminnande om David Lynch. Det intrycket förstärks ytterligare av ständige Lynch-medarbetaren Angelo Badalamentis musik.

Dessbättre förlorar sig inte Lee och Mr. Greys (James Spader) förhållande i lynchistiskt mystifierande knasigheter, även om rolltolkningarna ibland drar åt det groteska: Gyllenhaals naiva uppsyn och fumliga kroppsspråk ligger farligt nära Olivia i Karl-Alfred. Och James Spader återfaller allt som oftast till att reprisera sina tidigare perversa och hämmade neurotiker från sex, lögner och videoband och Crash. Huvudsakligen lyckas emellertid upphovsmännen använda dessa hotande självparodier som ytterligare verktyg i filmens ironiska angrepp på den romantiska komedins idealisering av kärleken via sadomasochismens strängt ritualiserade och tydligt maktdefinierade könsrollsteater.

Helt följdriktigt kulminerar också berättelsen i en skruvad happy end, öppen för tolkningar i särskilt slutbilden på Lee, som så uppenbart efterliknar Bergmans berömda inzoomning av Harriet Anderssons melankoliska ansikte med blicken utmanande riktad direkt mot åskådaren i Sommaren med Monika. För även om Secretary kan te sig som en salongsfähig version av den långt mer kontroversiella Nattportiern, som kopplade samman sadomasochism mellan könen med nazismen och Förintelsen, så finns här några skarpsinniga iakttagelser om vardagssexismen och dess offer bland såväl kvinnor som män.

© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-09-05.