Lara Croft: Tomb Raider – The Cradle of Life

USA/Storbritannien/Tyskland/ Japan 2003. Regi: Jan De Bont. Skådespelare: Angelina Jolie, Gerard Butler Noah Taylor, Ciarán Hinds. Längd: 1:57.

Den första Lara Croft-filmen från 2001 var inte mycket mer än en serie nödtorftigt hopfogade actionepisoder, alltså huvudsakligen dataspelet i mekanisk iscensättning. Den nu bioaktuella uppföljaren, med undertiteln The Cradle of Life (Livets vagga), försöker skapa en mer sammanhängande historia med en insprängd kärleksintrig och en samtidskommenterande undertext om biologiska vapen. Resultatet är något bättre, men intrycket av en katalog omarbetade actionscener från Indiana Jones- och James Bond-filmerna består. Och tyvärr har man på köpet tagit över förebildernas sunkiga kolonialversion av världen som en exotisk turistbroschyr befolkad av huvudsakligen icke-europeiskt mördarpatrask.

I den nya filmen har de annars så pålitligt flottiga och blodtörstiga östeuropéerna bytts ut mot kinesiska kollegor – lika slemma och med samma skriande behov av schampo och deodorant. Annars är sig det mesta likt: Lara Croft besöker diverse bildsköna resmål (grekiska arkipelagen, Kinesiska Muren, Kilimanjaro) för att nedkämpa en kinesisk maffiaorganisation. Den styrs i sin tur av en galen vetenskapsman med sikte på att utrota större delen av mänskligheten för att förverkliga sin nazistiskt inspirerade vision av en biologiskt renad übermenschplanet.

Vetenskapsmannens våtdrömvapen är en urgammal arkeologisk artefakt från myternas domäner: Pandoras box. Den sägs egentligen vara en fruktansvärt biologisk domedagsmaskin, gömd för världens ögon och förödande om och när den aktiveras med hjälp av samvetslösa forskare från väst i ondskans tjänst. Låter det likt bilden av Iraks lika mytologiska massförstörelsevapen? Det är förmodligen ingen slump i denna huvudsakligen amerikansk-brittiska samproduktion inspelad förra året.

Men det är inte bara scenariot i The Cradle of Life som är unket och reaktionärt. Ett annat problem är Lara Croft själv. För trots att hon ska föreställa en kraftfull amazon, så är hon märkligt ensam i för övrigt helt mansdominerad värld. Och där står hon mest ut som en välsvarvad, ständigt klädmedveten, poserande och plutande månadsbabe från en grabbtidning sin kampsportförmåga till trots. Angelina Jolie spelar henne dessutom med en sådan uttryckslöshet att hon framstår som de senaste årens största utmanare i klassen actionfilmens träbockar. Maka på er, Arnold Schwarzenegger och Chuck Norris!

Tillsammans med regissören Jan De Bonts (Speed 2, The Haunting) grovhuggna, ljudskrällande actionbombasmer med bland annat rytande datoranimationshajar och ständigt upprepad slow motion till svällande musik gör detta Lara Croft: Tomb Raider – The Cradle of Life till en enda utdragen och ofta fånig antiklimax. För vi har sett det förut, och nu ser vi det igen – men i en sämre upplaga.