USA 2003. Finding Nemo. Regi: Andrew Stanton. Röster i originalversionen: Albert Brooks, Ellen DeGeneres, Alexander Gould, Willem Dafoe. Röster i den svenska versionen: Leif Andrée, Ulla Skoog, Daniel Andersson, Mikael Persbrandt. Längd: 1:44.
Vatten lär vara det svåraste en animatör kan ge sig på, och det är därför bara att hålla med i animationsstudion Pixars skrytvalser på hemsidan och i pressmaterialet: Tekniskt sett är Hitta Nemo imponerande i all sin noggranna detaljåtergivning, subtila färg- och ljusnyanser och såväl roliga som kunniga miljöskildring av oceanen. Här finns också många inspirerade gags, roliga bifigurer, underfundiga filmhistoriska referenser samt en skapligt kvick dialog.
Den mest lyckade i rollgalleriet är den australiska vithajen Bruce, en referens både till Spielbergs skräckklassiker, vars mekaniska haj gavs det namnet, och till den klassiska Monty Python-sketchen, där hela Australiens manliga befolkning tycks heta så. I Hitta Nemo har han emellertid gått med i ett slags Anonyma Hajar-sällskap för att bli av med sitt ätmissbruk av andra fiskar, något som visar sig vara svårt så fort lukten av blod känns i vattnet.
Dessvärre går mycket av Bruces blandning av godmodig naivitet och underliggande hotfullhet i de glidande, australiska diftongerna förlorad i Anders ”HipHipp” Janssons skånska tolkning. Men så är originalet också skräddarsytt för down under-komikern Barry Humphries (alias Dame Edna).
Hitta Nemos största problem är dock otvetydigt handlingen, som på nästan alla punkter följer Disneys mest fyrkantiga recept för maximalt mjölkande av publikknipande sentimentalitet när clownfiskynglet Nemo fångas på Stora Barriärrevet och hamnar i ett akvarium på en tandläkarmottagning i Sydney. Hans far – ensamstående med sitt yngel efter en Barracudas måltid på fru och cirka 400 övriga ägg – bestämmer sig förstås för att trotsa havets alla faror i sitt försök att rädda sonen.
Pixars tidigare produktioner, Toy Story 1 och 2 samt Monsters Inc. hade alla betydligt mer originella premisser och intelligenta omkastningar i handlingen. Och det bidrog med all säkerhet till deras framgångar även bland ungdomar och vuxna. I jämförelse med dessa ter sig Hitta Nemo tämligen konventionell, även om den med alla sina kvaliteter ändå höjer sig skyhögt över generande usla animationsfilmer som samarbetspartnern Disneys senaste dussinfabrikat: Sinbad och Djungelboken 2.
© Michael Tapper, 2003. Sydsvenska Dagbladet 2003-11-14.