Bringing Down the House – Michael Tapper

USA 2003. Regi: Jason Filardi. Skådespelare: Steve Martin, Queen Latifah, Eugene Levy, Joan Plowright. Längd: 1:45.

Räkmackesurfande skatteadvokaten Peter Sanderson (Steve Martin) får den bitchigt tuffa men oskyldigt dömda fängelserymlingen Charlene Morton (Queen Latifah) på halsen, och genom en rad förvecklingar ser han sig tvungen att hjälpa henne få upprättelse. Upplagt alltså för en bitsk kamp över klass-, köns- och rasgränser med löfte om romantisk försoning över samhälleliga tabugränser. Men filmen sviker på alla punkter.

För, kort sammanfattat, är Bringing Down the House en harig variant på den redan tama raskomedin Made in America. En förment vågad användning av gangsta-klichéer om ”ho’s” och ”bitches” anses tydligen vara tillräckligt kittlande för att dölja såväl bristen på mod att utmana som en närmast total avsaknad av komisk talang. I stället tvingas vi åse Martin patetiskt återanvända slapstick-grepp från tidigare och bättre komedier medan Latifah inte har en trovärdig molekyl i sina hårdkokta poser.

Enda rollgestalten som utvinner några få stunder av skratt är Joan Plowrights gästspelande systatsmiljardärska, som i en scen med skärande psalmsångsvibrato stämmer upp i vad hon påstår är en negro spiritual men som synbarligen hämtat texten från någon Ku Klux Klan-pamflett. Resterande timmen och fyrtiofyra minuterna är dessvärre mest en lång kvälls väntan på att filmen ska lyfta från sitt saggiga tempo, leverera någon tillnämelsevis intelligent replik eller djärv poäng. Det blir en väntan förgäves.