Albinon Nói – Michael Tapper

Island/Tyskland/Storbritannien/Danmark 2003. Nói albinói. Regi: Dagur Kári. Skådespelare: Tómas Lemarquis, Elin Hansdóttir, Thröstur Léo Gunnarsson, Anna Fridriksdóttir. Längd: 1:33.

Flerfaldigt prisbelönta Albinon Nói, är en road movie utan att huvudpersonen någonsin kommer ut på de av snö ständigt spärrade vägarna som leder bort från hans avlägset belägna hemby. Det handlar om 17-årige Nói (Tómas Lemarquis). Han är alls inte är någon albino, men däremot alienerad av sin isolerade tillvaro vid en fjord på Island i slutet av 1980-talet.

Nói längtar ut i världen, skolkar från skolan och driver planlöst sökande omkring på byns gator och bland lokala invånare. När han på byns mack möter kärleken i jämngamla Íris (Elin Hansdóttir) vill han ta henne. Men den lokale spåmannen ser bara död i Nóis framtid, något som också besannas i finalen – om än på ett oväntat sätt.

30-årige regissören och manusförfattaren Dagur Kári iscensätter, med uppenbar inspiration från bröderna Kaurismäki, gärna i tablåer och med en sävlig dead pan-humor som går i takt med det sävliga livstempot i byhålan vid världens ände. Talangen för anslående bildkompositioner och träffsäkert fångade stämningar av förlorad livskänsla är uppenbar. Desto sämre ställt är det tyvärr med såväl personpsykologi som berättarlogik.

Att många av byns invånare reduceras till skissartade typer skulle möjligen kunna hänföras till Nóis uppfattning av sig själv missförstått geni i en värld av mänskliga trögdjur. Men när även huvudpersonen själv förblir vag i konturerna och mer framstår som en livslat, trumpen zombie än brinnande efter livslust och kreativitetsutlevelse, då blir berättelsen lika planlöst flackande som dennes tillvaro. Och det var väl knappast meningen?

Mot slutet styr Kári dock upp denna historia med ett desperat flyktförsök, följt av en final som både överraskar och går på tvärs mot filmens tidigare tonläge av distanserad, lättsam ironi. Och denna sista knorr – hur drömsk och surrealistisk regissören än har avsett den att vara – blir problematisk för filmens självpåtagna komedibeteckning. Visst går det att med rätt anslag och djärvhet göra komedi av de svartaste stunder i livet, men snarare än att förmedla värme eller skarpsynt kärvhet ser slutbilderna på Nói ut att vara regisserade med ett hjärta av glaciäris.