24 Hour Party People – Michael Tapper

Storbritannien 2001. Regi: Michael Winterbottom. Manus: Frank Cottrell Boyce. Foto: Robby Müller. Musik: Joy Division, New Order, Happy Mondays m.fl. I rollerna: Steve Coogan, Sean Harris, Shirley Henderson, Danny Cunningham.

Manchesters tv-profil och rockmogul Tony Wilson styrde åren 1976-1992 över ett kaotiskt men internationellt trendsättande litet musikimperium som omfattade skivbolaget Factory och klubben The Hacienda. Här skapades rockhistoria av band som Joy Division (och deras efterföljare New Order), A Certain Ratio, Happy Mondays och, senare, en rad tongivande diskjockeystjärnor i den begynnande ravekulturen. Allt under överinseende av Wilson och hans koleriske men inspirerade skivproducent, Martin Hannett.

Lyckligtvis försöker sig inte Winterbottom och Boyce (Welcome to Sarajevo, The Claim) på någon förgyllande historieskrivning till tonerna av ett säljande greatest hits-musikspår. Tvärtom är 24 Hour Party People snarast ett direkt mothugg till Julian Temples knäfall inför Sex Pistols-exploatören Malcolm McLarens skamlösa fifflarmentalitet och uppblåsta ego i The Great Rock’n’Roll Swindle.

Det syns redan i den ursprungliga marknadföringens punktering av Den Stora Brittiska Rockmyten i sloganen ”Geni. Poet. Rövhål.” till bilder på stjärnorna i berättelsen: Wilson (Steve Coogan), Ian Curtis (Sean Harris) och Shaun Ryder (Danny Cunningham). Fortsättning följer sedan i filmens både roliga och rörande men knappast smickrande nedslag i Wilsons självmedvetna försök till kulturell upphöjelse i en tjugoårig orgie av sex, droger, rock’n’roll och, däremellan, en rad fåniga program för Granada TV.

Själv försöker han hålla huvudet högt genom att beskriva sin verksamhet i förgyllande ordkaskader av kvasiintellektuell smörja. Det kan handla om semiotiska undertexter i Shaun Ryders banala poptrallande. Eller om den postmodernistiska djärvheten i att kalla ett band för Joy Division (= beteckningen på nazisternas bordellverksamhet i koncentrationslägren) trots att det drar horder av heil-skrikande skinnskallar till koncerterna. Men det hjälper inte. Hela tiden får han både bildligt och bokstavligt på skallen av de andra rollgestalterna eller av hastigt uppdykande, verkliga personer ur historien.

I en scen följer vi honom in på klubbens toalett, där hans fru har sex med Buzzcocks-sångaren Howard Devoto. Wilson ska visa oss hur hans berättelse inte väjer för det smärtsamma. Men inte ens då hjälper det. Strax dyker den riktige Devoto upp i ett gästspel som toalettstädare och kontrar: ”Det där minns jag definitivt inte!” Wilson försvarar sig: ”Tryck legenden!”, ett citat ur John Fords västernklassiker Mannen som sköt Liberty Valance (The Man Who Shot Liberty Valance, 1962). Ridå.

24 Hour Party People är en raritet inom musikfilmen, en intelligent och skalpellskarp obduktion av rockmytens levande lik som ändå bevarar kärleken till musikens makt. Gjord på digital video i en stil som lånar grepp både från rockumentären och från periodens framväxande musikvideoproduktion samt en skådespelarensemble som satsar på trovärdig inlevelse snarare än porträttlikhet gör filmen konstnärligt helgjuten. En sann njutning.