Yi Yi – ensam tillsammans

Taiwan/Japan 2000. Yi Yi. Regi, manusyi yi: Edward Yang. Foto: Weihan Yang. Musik: Kaili Peng. I rollerna: Nien-Jen, Elaine Jin, Issey Ogata, Kelly Lee.

Panora i Malmö

Denna vardagsrealistiska krönika över en tid i medelklassfamiljen Jians liv i Taipei lägger ett traditionellt mönster av motsättningar mellan pliktmoral och existentiell längtan hos samtliga i hushållet: Pappa NJ (Nien-Jen) träffar sin ungdomskärlek Sherry (Su-Yun Ko) och drömmer om ett annat liv med henne. Samtidigt tvekar nygifte brodern Ah-Di mellan sin gravida fru och före detta flickvännen. Och i en parallell till pappans återbesök i ungdomen träffar tonårsdottern Ting-Ting (Kelly Lee) sin första stora kärlek.

Allt börjar på Ah-Dis bröllopsdag, som denne valt med omsorg eftersom den traditionella kinesiska astrologin markerat den som den lyckosammaste på året. Samma kväll får dock familjen Jians älskade mormor (Ru-Yan Tang) en stroke och hamnar i koma. Det utlöser en akut livskris hos yrkesarbetande mamman Min-Min (Elaine Jin) som får henne att söka sig till ett zenbuddhistiskt kloster.

Regissören och manusförfattaren Edward Yang anknyter här till klassiska motiv i kinesisk och japansk film: slitningen mellan tradition och modernitet. De som sett filmer av Yasujiro Ozu men också senare verk regissörer som Wong Kar-wai kommer att känna igen sig. På ena sidan står traditionen med ödestro och socialt förpliktelsesystem men också trygghet, solidaritet och sanningskrav. På andra sidan det moderna samhällets löften om obegränsade möjligheter och individuellt självförverkligande men också alienation, krass girighet och moralisk korruption.

I ljuset av den yngre kinesiska och japanska generationens uppbrott med det gamla samhällets traditoner och anammande av en globaliserad, västerländsk kultur är problemställningen angelägen. Men Edward Yang verkar emellertid inte riktigt veta hur han ska hantera det. Familjehemmet skildras visserligen som ett både andligt och fysiskt fängelse med trånga, klaustrofobiska utrymmen. Men världen utanför ter sig knappast heller lockande med sin anonyma arkitektur som i påfallande många scener också är tom på människor.

Motsvarande ser vi hur fåfängt några av huvudpersonerna försöker kasta loss från hemmet bara för att hamna i en ännu större känsla av meningslöshet i tillvaron. I slutscenerna anar vi en återgång till de gamla välbekanta livsmönstren från filmens början. Det är ett överraskande konventionellt melodramatiskt och uppgivet slut som mer liknar en dramatisk kortslutning än en konsekvent final på de uppdämda frustrationer vi sett välla fram under handlingens gång.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-11-15.