xXx – Michael Tapper

USA/Tjeckien 2002
Regi: Rob Cohen. Manus: Rich Wilkes. Foto: Dean Semler. Musik: Randy Edelman, DMX, Rammstein m fl. I rollerna: Vin Diesel, Asia Argento, Samuel L Jackson, Marton Csokas.

Ingen har väl undgått att den ständigt dödförklarade James Bond-serien i år fyller fyrtio på bio, inte heller de konkurrerande filmproducenterna. Genom åren har många känt sig kallade att parodiera och plagiera denne brittiske snobb med statligt sanktionerad rätt att döda: Matt Helm, Derek Flynt, Harry Palmer, Napoleon Solo. Just nu heter de Austin Powers och Xander Cage. Alla har de varit lika krystat trendmedvetna och snabbt antikverade som originalet, fast betydligt blekare.

Sony/Columbia försökte för några år sedan starta en konkurrerande Bond-serie med hjälp av ouppklarade upphovsrätter. Försöket misslyckades, men xXx visar att man inte gett upp. Denna gång har man skapat en egen Bond-gestalt, som ytligt sett är annorlunda men i botten består av en blandning mellan lojal patriotism och harmlöst rebellisk busighet. Motkultursposören Xander Cage sysslar, med xXx-tatuering som varumärke i nacken, visserligen en del lagöverträdande stunt- och äventyrssportuppvisningar i sällskap med skateboard- och BMX-stjärnor. Målet verkar dock enbart vara att i självförhärligande syfte videofilma och sända ut detta via web-tv på internet till en underförstått hängiven publik.

Och det dröjer inte länge förrän Cage med låtsat motvilja ställt sig i etablissemangets tjänst och blivit hemlig agent med – ja, just det – rätt att döda. Motsvarande motkultursmaskerad finns i filmens försök att inte se ut som en Bond-film när den i själva verket nästan helt består av citat ur förlagan: öppningsscenens fallskärmshopp är hämtad ur Älskade spion, jakten i skidbacken ur I hennes majestäts hemliga tjänst, Samuel L Jackson är en gatsmart M och så vidare. xXx innehåller till och med en Roger Moore-imiterande scen då hjälten ska till att lägra en kvinna från fiendesidan men stannar upp för att i en ironisk blinkning till publiken säga: ”De saker jag gör för mitt land.”

Plagieringscirkusen blir ofta kalkonartat ansträngd för att se coolare, tuffare och smartare ut än standard-Bond. De slemma öststatskurkarna har flottigare hår, fånigare brytningar och kallar förstås alla kvinnor för ”bitches”. Motsvarande försöker vår hjälte ersätta en tom personlighet med muskelflexande poser från bodybuildinggymet och självironiska flin. Och inte ens de spektakulära actioninslagen blir annat än skrattretande i alla sina orimligheter.

När detta ackompanjeras av en slående obegåvning både bakom och framför kameran (endast Asia Argento som ängel i fatal förpackning är med tvekan godkänd) ser onekligen actionfilmens framtid dyster ut. En del 2 ligger nämligen redan på ritbordet.