Traffik/Traffic – Michael Tapper

Få av de recensenter som skrev om Steven Soderbergh och Stephen Gaghans hyllade Traffic nämnde överhuvudtaget den brittiska förlagan, tv-serien Traffik, trots att denna visats i många länder – inklusive Sverige. Kanske berodde det på dåligt minne. Kanske på att tv-serier anses underlägsna biografvisade filmer i den estetiska hierarkin mellan konstarter. Eller kanske på att Soderbergh vid tiden för premiären hade blivit kritikernas gunstling. Det sistnämnda var inte minst viktigt för att befästa filmens ställning som särskilt viktig och gjorde fallet Traffic till ännu ett exempel på den mediala perspektivförvrängning som den kvardröjande auteurkulten kring filmregissörer ständigt ger upphov till.

Independent?

Steven Soderbergh hade som 26-åring erövrat Cannes och kritikervärlden med lågbudgetdramat sex, lies, and videotape (1989) för att därefter göra en Orson Welles, det vill säga en dramatisk karriärdykning ner till independentfilmens B-lag med en rad floppar. Några av dem, till exempel Kafka (1991), King of the Hill (1993) och Gray’s Anatomy (1996) hade minnesvärda ögonblick men var i grund och botten formella experiment överlastade av intertextuella referenser. De övriga – The Underneath (1995) och Schizopolis (1996) – såg mest ut som skissartade skrivbordskonstruktioner av det slag man snarare hade förväntat sig från en pretentiös och omogen tonåring med filmskoledrömmar än av en etablerad filmare i trettioårsåldern.

År 1998 blev Soderbergh amerikansk films comeback kid med Elmore Leonard-filmatiseringen Out of Sight, som visserligen inte blev någon större ekonomisk framgång men ändå en uppmärksammad kritikerfavorit. Han följde upp den med den lika kritikeruppskattade gangsterfilmen på låg budget: The Limey (1999), en skamlös plankning på John Boormans klassiker Point Blank (1967) med Terence Stamp i Lee Marvins roll. Och som sista förflyttning ner i den estetiska mittfåran kom den socialt engagerade men konventionella Erin Brokovich på våren 2000. Soderbergh omnämndes gång på gång till undantaget i F Scott Fitzgeralds tes om att amerikanska framgångsberättelser inte har någon andra akt. Efter uppgång och fall var han nu – till synes mot alla odds – på uppgång igen. Och mediernas trendkåta skribenter satte honom på innelistorna.

Soderbergh var en efterlängtad profil, en konstnärligt profilerad auteur som dessutom gärna stod för filmfotot själv. Han beskrivs och beskriver sig gärna som något av en avvikande företeelse i Hollywood, en egensinnig independentfilmare i Hollywood, en oberoende frifräsare i filmfabriken. I intervjuer kallade han Traffic en independentproduktion och sitt $49 miljoners Dogma 95-projekt. Men i denna svepande klichébild om amerikansk filmproduktion och allmänna definitionsförvirring om vad som är independent respektive kvasi-independent bör man nog reda ut begreppen.

Först och främst ska man komma ihåg att Traffic-producerande USA Films är en del av mediejätten Liberty Media Corporation, som bland annat även kontrollerar 101 tidningar, 21 radiokanaler, ungefär lika många tv-kanaler, andelar av andra mediejättar (exempelvis AOL Time-Warner). Liberty Media Corporation är faktiskt själv en avknoppning av en annan mediejätte, nämligen AT&T. Ägarmönstret är med andra ord av exakt samma typ som hos de diversifierade, multinationella konglomerat som äger de traditionella Hollywoodbolagen: Warner Bros, Paramount, Fox med flera. Flera av de ovan nämnda lågbudgetfilmerna från första halvan av 1990-talet är åtminstone delvis finansierade av etablerade storbolag, till exempel Universal (King of the Hill, Schizopolis).

Men independent-stämpeln satt ändå kvar på Traffic, som hade sin urpremiär i USA i december 2000, eftersom den passade med kritikernas bild av Soderbergh och den typen av konstfilmsestetik han gjort sig känd för. Traffic jämfördes bland annat med Robert Altmans episka fresker i sitt berättande om ett galleri av huvudpersoner vars parallella livsöden och berättelser filmen klipper växelvis mellan. Personerna och berättelsernas vägar korsar då och då varandra, närmast slumpmässigt, och deras moraliska perspektiv, sociala positioner och personliga dilemman ställs mot varandra. För att förstärka kontraster respektive paralleller klipper man oavbrutet fram och tillbaka mellan de, som vi förstår, samtidigt pågående berättelserna.

Nu är berättartekniken i Traffic knappast så originell som den ibland framställs. I själva verket har den använts flitigt i litteratur- och filmhistorien. Författaren Arthur Hailey har byggt hela sin karriär på böcker med just denna berättarstruktur: Flygplatsen (Airport, 1970), Sjukhuset (Hospital, 1973) och Banken (The Moneychangers, 1975). Och inte bara Robert Altman använde den framgångsrikt i sitt mest kända verk, Nashville (1975); det gjorde även mediokra katastroffilmer som Jordbävningen (Earthquake, 1974).

Traffic har visserligen en mer uppbruten och fragmenterad form än ovanstående titlar, och på kommentarspåret till Criterions dvd-utgåva framhäver Soderbergh & Gaghan om och om igen sin hårt åtskruvade berättarekonomi som om den vore unik. Men inte heller det är sant. Visserligen undviker man exempelvis klichémässiga etableringsbilder i växlingen mellan miljöer och handlingstrådar när handlingen skiftar mellan Mexiko, Cincinnati och San Diego. Men denna stelbenta informationsförmedling lever, å andra sidan, bara kvar i enstaka tv-serier.
De narrativa ellipserna – alltså den information som utelämnas i berättandet och som åskådaren själv får konstruera (transportsträckor, orsak-verkan) – är på sina ställen ännu mer slimmade (se Rodriguez & Sanchez’ snabba transport av Frankie Flowers från baren i USA till militärbasen i Mexiko).

Här finns också iögonfallande jump cuts, naturliga ljudupptagningar och skakig handkamera – samtliga stilgrepp är stapelvaror från europeisk konstfilm och modern amerikansk independentfilm. Det fragmenterade berättandet i paralleller och kontraster fanns dessutom redan i den brittiske manusförfattaren Simon Moores originalmanus till den brittiska tv-serien Traffik. Där fanns dessutom en solid grund i form av en social och ekonomisk analys av knarkindustrin och knarkmissbruket som Soderbergh & Gaghan senare tog bort i sin nyinspelning. Mer om det senare i texten.

Traffik

Simon Moore var vid tiden för inspelningen av Traffik 1987-1988 på Channel Four en ung (född 1958) författartalang som tröttnat på moralpanikpräglade, pekpinnemässiga och ytliga socialreportage om knarkeländet (se intervjun på dvd-utgåvan). Med Traffik gjorde han därför en provokativ studie av heroinhandeln som hade det uttalade målet att beskriva hela kedjan från ax till limpa, råvaruproduktion till slutkonsumtion – i det här fallet: opiumvallmo till sprutnarkoman – på samma sätt som man skulle kunna göra med olje- eller textilindustrin. Alltså i grund och botten en affärsverksamhet med samma mekaniska marknadslogik för vinstmaximering som styr andra industrier, godtyckligt vilken. Endast kriminaliseringen av produkten och dess hantering skiljer ut narkotikabranschen.

Vi ser hur fattiga bergsbönder i tredje världen väljer att odla opiumvallmo för att växten är lättskött, kan odlas på de mest näringsfattiga åkrar och ger (relativt sett) bättre betalt än spannmålsodling. Pakistanske småbonden Fazal introduceras som en desperat familjeförsörjare på svältens brant. Han odlar inte opium av någon – som det ibland antyds i chauvinistisk retorik – barbarisk ondska eller islamsk revanschism gentemot Väst, utan därför att han inte har något alternativ på sina karga marker i bergsområdet mot Afghanistan.

Hans ekonomiska obetydlighet i samhället och narkotikaindustrin gör honom dessutom till en lämplig måltavla för de polisaktioner som regeringen iscensätter för att i omvärldens ögon demonstrera handlingskraft i knarkfrågan: De magra vallmoåkrarna bränns ner av polisen i ett slumpmässigt tillslag som mest är till för att bättra på statistiken över polisingripanden. Utan försörjning tvingas han in i en än mer avancerad kriminalitet, där hans lojalitet belönas med att han görs till syndabock i ännu en tillslagsaktion mot knarksmugglingen för att hålla västvärldens bidragsländer på gott humör. Hans berättelse har karaktären av en modern Dickens-roman eller en marxistisk parabel om kapitalismens krassa användning av den mänskliga arbetskraften som enbart en av många utbytbara delar i produktionen.

Motsvarande blir tv-seriens heroinfabrikant, Tariq Butt, osårbar i kraft av sin ekonomiska makt och sociala position. Han kan utnyttja det faktum att fattigdomen har odlat en genomgripande korruption på alla nivåer i statsapparaten. Många är därför de tjänstemän, från regeringskansliet till polis- och tulltjänstmyndigheter, som blivit beroende av extrainkomster från Butts extremt lönande verksamhet. Samtidigt ger Butts position honom möjligheten att utåt agera som samhällets stöttepelare och välgörare. Han betalar inte bara generösa bidrag till politiska partier som gynnar hans verksamhet utan även till välgörande ändamål. I ett avsnitt blir det dubbelt ironiskt eftersom välgörenhetsmötet vi ser honom delta i handlar om resurser till narkotikaavvänjning. Givetvis vet alla inblandade vad Butt sysslar med, men fasaden av social prestige måste ändå upprätthållas.

Grossistledet utgörs av den västeuropeiske företagaren Karl Rosshalde och hans fru Helen. De ser i narkotikabranschen en möjlighet till snabba klipp med minimalt arbete – helt enkelt en annan spelplats än börsen för 1980-talets spekulationsekonomi. Riskkalkylen är annorlunda men för övrigt är varan och produktionssättet oväsentligt. Makarna Rosshalde skulle lika gärna kunnat ha importerat billiga mattor som tillverkats av slavarbetande barn från samma område i Pakistan. Deras konkurs blir i tv-serien föremål för en del roande iakttagelser för hur bland annat fordringsägare, inkasserare och bankirer i denna svarta ekonomi speglar den lagliga kapitalismens verksamhet.

Den sista pusselbiten i tv-serien är Västeuropas politiker, med sina behov av att inför omvärlden ständigt demonstrera integritet, hög moral och handlingskraft. Men den brittiska toryregeringens minister Jack Lithgow är ett synnerligen misslyckat exempel eftersom han gjort den föreskrivna samhällsmoralen som en orubblig dogm. Det skänker en mångbottnad ironi åt handlingen eftersom hans rigida, kärlekslösa pliktkodex dels alienerar hustrun och knarkande dottern Caroline så att familjen söndras, dels gör att han förlorar arbetet när han inte vill blunda för sanningen och acceptera en krass, inofficiell realpolitik i narkotikafrågan.

Traffic

Soderbergh & Gaghan tar, som tidigare nämnts, på avgörande punkter udden av tv-seriens ekonomiska analys för att göra den mer acceptabel i det konservativa amerikanska debattklimatet kring narkotika alltsedan Nancy Reagans käcka kampanjrop: ”Just Say No!” Visst visar man, som i Traffik, att knark har sina lockelser. Gaghans egen bakgrund som missbrukare har inte minst tagits som intäkt för sanningshalten och äktheten i skildringen. Det har upprepats i flera intervjuer och för säkerhets skull nämner han det igen under sina och Soderberghs kommentarer till Criterion-dvd:n.

Knarkartillvaron som kittlande blandning av hämningslös njutning till ett pris av kroppsligt förfall, social förnedring och en allt annat än skön död på samhällets botten har blivit något av en egen genre med sentida titlar som Trainspotting (1996), Requiem for a Dream (2000) och Blow (2001). Ett djärvt bildspråk och ett musikspår utformat för att flirta med de senaste (retro)trenderna i storstädernas ungdomssubkulturer kan tyckas utmanande för den föreskrivna samhällsmoralen på området. Men granskar men dem närmare följer de egentligen samma mönster som viktorianskt präglade moraliteter om exempelvis alkoholism och vit slavhandel från 1800-talets skillingtryck och kiosklitteratur och vidare i det tidiga 1900-talets stumfilm: först en pornografisk sensationalism kring själva lustutlevelsen och sedan en biblisk straffdom över de syndare som avvikit från dygdens smala väg.

Notera med vilken hastighet den unga, överbeskyddande, vita Caroline faller ner i knarkträsket på samhällets absoluta botten i Traffic. I tv-serien ger man henne åtminstone en bakgrund som heroinmissbrukare i ett års tid innan hon slutligen bryter med föräldrarna. I biografversionen går det med ljusets hastighet. Här finns inga grader i helvetet, inte ens en mellanstation på vägen utför som exempelvis knarkförsörjning genom lyxprostitution. Det skulle kunna vara mer sannolik utveckling för denna intellektuellt och socialt begåvade flicka från den fina villaförorten. Istället går man på grälla dramatiska kontraster, en chockestetik, för att inget tvivel, ingen moralisk gråskala ska kunna uppstå i filmens försonande slutscen då flickan från hänsynslöst utnyttjande av sin svarte hallick/langare återförs till kärnfamiljens trygga, förlåtande famn.

Tv-serien Traffik utmanar åtminstone det regerande torypartiets återupprättande av så kallade traditionella familjevärderingar, och slutet är allt annat än entydigt. När Jack Lithgow väl kommer till insikt om de förödande konsekvenserna av sin patriarkala tyranni i hemmet och verklighetsfrånvända moralism i narkotikafrågan är det redan för sent. Hans familj är söndrad. Frun har lämnat honom för gott. Dottern återfinner han som nergången prostituerad efter en tids förtvivlat och alltmer håglöst letande, men hon det är med tvekan och först efter att han förklarat henne sin villkorslösa kärlek som hon tillfälligt återvänder till honom. Han avsvärjer sig till och med alla tvångsmetoder för att få henne att sluta knarka.

Slutscenerna är allt annat än betryggande. Vi ser Caroline försöka tända av med hjälp av gruppsamtal. Hon är osäker om det ska lyckas. Samtidigt fortsätter den officiella regeringspolitik som serien demonstrerat som ett verkningslöst spel för gallerierna verkningslös eller rent av som underlättande för knarktrafiken: Bistånd till utländska, spektakulära polisaktioner mot heroinfabriker, som dock redan upphört, och till knarkbeslag, som strax ”försvinner” tillbaka till syndikaten. Arrestering av knarksyndikatens underhuggare istället för chefer. Samtidigt skär man ner på av den offentliga budgeten på hemmaplan, vilket innebär minskade resurser till narkotikarehabilitering, tull och polis.

Familjeideologi

Traffics sensmoral är på den punkten snarare den rakt motsatta. Visserligen skildras Robert Wakefield som en lätt distanserad ämbetsman som uppslukats alltför mycket av sin karriär och tappat den nära kontakten med familjen. Men det är långt till Jack Lithgows känslokalle, patriarkale tyrann och arbetsnarkoman. Inte heller finns här något som tyder på att Wakefield är en cynisk karriärist av det slag som brukar skymta i amerikansk film och som enbart prioriterar en snygg fasad och storslagna politiska utspel medierna, det ser vi med all önskvärd tydlighet att Lithgows regeringskollegor ägnar sig åt i tv-serien.

Nej, Wakefield framställs här som en engagerad om än något naiv idealist, en godhetens frontkämpe i en samhällsapparat som uteslutande består av ljusets krafter i heroisk men ojämn Davidskamp mot den ondskefulla knarkindustrins ekonomiskt och tekniskt överlägsna Goliath. Och den epidemi denna kriminella industri sprider via narkotika i USA är inte bara knarkberoende och kriminalitet utan framförallt ett moraliskt lättsinne, en livsfarlig hedonism. Som vi kan se hos den slappa och eftergivna modern räcker det med lite drogexperimenterande på college för att bli hjärntvättad till moralupplösning.

Det är först när fadern kommer tillbaka med sin underförstått hårda men nödvändiga maktutövning i familjen som ordningen kan återupprättas. I några sekvenser, som uppenbart lånat åtskilligt från Paul Schraders Hardcore (1979) men helt utan kritik av den patriarkala familjeideologi som fått dottern på flykt från hemmet, förvandlas domare Wakefield till en moraliskt rättfärdig hämnare i jakten på Caroline. Här blir den ”veke” politiske ämbetsmannen plötsligt en dådkraftig vigilantehjälte medan hustrun stannar hemma och gråter av vanmakt. Tala om backlash i klassisk västerntradition. (1)

Liksom sin brittiske motsvarighet i tv-serien, blir även Wakefield i slutänden av med jobbet. Men han blir inte sparkad och förödmjukad för att han är obekväm med sitt sanningspatos. Tvärtom väljer Wakefield själv att avgå för familjens skull. Och när han gör det ser vi honom fortfarande som en aktad person av den goda samhällsapparaten. Bägge männen gör det klassiska valet mellan plikt och familj, men för Wakefield tycks det inte få särskilt många konsekvenser för hans egen personliga och yrkesmässiga framtid. När han återvänder hem för att lappa ihop familjen kommer han som en stark och uppburen person. Slutet blir en ljus bild av återupprättad patriarkal harmoni. Fadern har på nytt tagit sin rätta maktställning i hemmet och räddat sina moraliskt vilsegångna, irrationella kvinnor (fru och dotter) från ett öde värre än döden. Annat är det med en bruten Jack Litghow som med ångestfylld grimas sitter hopkurad i ett hörn under dotterns gruppterapi i Traffik.

Här syns Soderbergh & Gaghans konservatism som allra tydligast. Återstår deras förenklade och i grund och botten irrationella bild av konkurrerande, samvetslösa brottsimperier i Mexiko dränker USA i kokain, där bortskämda, tanklösa och nihilistiska ungdomar konsumerar det, inte av något socialt giltigt skäl, utan bara för att de är så bortskämda att de helt enkelt inte förstått eller förmår uppskatta den ombonade och behagliga tillvaro de egentligen lever i. Dessutom har den ideologiska omkastningen av originalet ytterligare förstärkts av att de plockat bort flera pusselbitar väsentliga för att förstå varför narkotika framställs, distribueras, säljs och konsumeras.

Mytbildning

Till att börja med har man i Traffic helt raderat ut produktionsledet i sin episka skildring av knarktrafiken. Vi får inte se Fazals colombianske motsvarighet odla kokaplantor för att familjen överhuvudtaget ska kunna överleva ekonomiskt. Inte heller ser vi något spår av det feodalliknande system som knarkkarteller upprätthåller i samförstånd med lokala och nationella politiker. Det saknas alltså sydamerikanska motsvarigheter till tv-seriens Tariq Butt och Fazal. Effekten på filmens helhetsbild blir förödande. Inblicken i distributionen reduceras till ett enstaka möte i en skumraskbar mellan Helena Ayala och Juan Obregon, som representerar en av filmens konkurrerande smuggelkarteller. Återstår Helena Ayalas berättelse, som även den reducerats kraftigt i jämförelse med tv-seriens generösa utrymme för knarksmugglarhustrun Helen Rosshalde.

Istället har filmens fokus förskjutits från produktions- och distributionsledet till två parallella berättelser om knarkbekämpande polisteam på var sin sida av gränsen: Montel Gordon och Ray Castro i USA, Juan Rodriguez och Manolo Sanchez i Mexiko. Det som gjorde tv-serien Traffik så unik var att dess berättelse till så stor del ägde rum inom narkotikaindustrin. I Traffic betraktar vi nu fenomenet på sedvanligt sätt: utifrån. Filmen präglas nu betydligt mer av actionbetonad snutthriller än av den ekonomiska analys som stod i centrum för tv-serien. Orsakskedjan bakom knarkhanteringen går helt förlorad. Kvar blir ett mystifierat och demoniserat fenomen som öppnar för den chauvinistiska och rent av rasistiska tolkningen av knarkproblemet i filmen.
Denna ideologiska kantring präglar också insiderskildringen, i form av Helena Ayalas berättelse.

Traffiks Karl och Helen Rosshalde presenteras som traditionell överklass – old money – vilket deras hus, möbler, konst, kläder, kulturella bildning och smak vittnar om. Han är en tysk anläggningsingenjör och företagsledare, hon en brittisk före detta elitsimmerska och lyxhustru med representation i hemmet som heltidsarbete. Både de själva och deras verksamhet är väl integrerade i samhället och framställs som sinnebilden för den samhällsbärande makteliten. Verksamhetens kriminella natur döljs bakom borgarklassens sedvanligt diskreta och charmerande fasad.

Paret Ayala i Traffic är däremot nyrika, vulgära, uppkomlingar av trasproletärt ursprung, något som framkommer i diskussionerna mellan Helena och Karl i fängelset. De är new money, tillika mexikaner eller chicanos. De representerar knappast normen för sitt kaliforniska samhälles WASP-elit, utan är snarare en lätt utdefinierbar avvikelse – etniskt och moraliskt. Den bilden förstärks i skildringen av Mexiko som ett förindustriellt, hedonistiskt barbarland, där människoliv är billiga, korruptionen en hörnpelare i samhället och till och med polisen, som en replik faller i filmen, är en entrepenörsverksamhet.

Nu saknas det förstås knappast exempel på korruption i verklighetens Mexiko. Både general Jesùs Gutierrez Rebollo och underrättelsetjänstens tidigare chef, Miguel Nazar Haro, skulle kunna stå förebild för filmens slipprige och genomkorrupte knarkbekämpare, general Salazar, som visar sig arbeta för en av filmens två konkurrerande smugglarsyndikat. Men exempelvis Peter Dale Scott, Alexander Cockburn och Lock K Johnson har i väldokumenterade böcker visat att såväl CIA som amerikanska narkotikabekämpningsorganisationen DEA haft goda kontakter med exempelvis Miguel Nazar Haro. Om man inte aktivt hjälpt hans verksamhet så har man i alla fall sett mellan fingrarna på grund av hans aktiva ekonomiska stöd till kubanska högerextremister i Florida. (2)

CIA har även tidigare anklagas för indirekt stöd till narkotikaproduktion, bland annat genom att under Vietnamkriget beväpna och finansiera etniska grupper i Laos som bekämpade kommunistgerillan men också ägnade sig åt heroinframställning. Panamas general Noriega hade under sin tid vid makten 1983-1989 synnerligen starkt stöd av CIA, som hade honom på lönelistan som agent under 20 år. Samtidigt bedrev han ett givande kokainsmugglingssamarbete med Medillínkartellen i Colombia. Han satt säkert fram till 1989, då han dristade sig att ifrågasätta USA:s kontroll över Panamakanalen. USA reagerade omedelbart med att åtala honom för den knarkhandel som de känt till i åratal. Han arresterades i operation ”Just Cause” av president Bush senior, fördes till USA och dömdes 1992 till ett långvarigt fängelsestraff.

I Traffic är emellertid alla implikationer om amerikanska myndigheters inblandning i knarkhandeln som bortblåsta. Det vi istället ser är mäktiga knarksyndikat av uteslutande mexikaner och spansktalande amerikaner som arbetar i systematisk maskopi med nyckelpersoner i den mexikanska statsapparaten. Denna historielösa och chauvinistiskt betingade bild av situationen är snarlik den skräckbild av terroristhotet i tredje världen som Gaghan samma år förmedlade i manuset till Rules of Engagement.

Inte undra på att Traffic sanktionerats av den politiska maktapparaten i USA, som givit allt tänkbart stöd åt produktionen. Bland annat har knarkbekämpningsmyndigheten Drug Enforcement Agency:s (DEA) varit synnerligen inblandade via sin tidigare chef Craig Chretien. Han har både varit Soderbergh & Gaghans konsult under förberedelsearbetet och medverkar själv i filmen under Wakefields besök på myndighetens lokalkontor i El Paso, som dittills varit stängt för filmproduktioner. Det bekräftar bara ideologiska förvanskning och officiösa ton som gjort Traffic till ett reaktionärt propagandanummer på ljusårs avstånd från den politiskt och moraliskt utmanande analys Simon Moore skapade med tv-serien Traffik.

Noter
1. Man kan här se inslaget som en upprättelse av hans psykotiske rollgestalt D-Fens i Falling Down (1993), som just inkarnerar samma ideal och värderingar.
2. Peter Dale Scott Cocaine Politics: Drugs, Armies, and the CIA in Central America (Berkeley: University of California Press, 1991), Alexander Cockburn Whiteout: The CIA, the Drugs, and the Press (London: Verso, 1998), Lock K Johnson Bombs, Bugs, Drugs and Thugs: Intelligence and America’s Quest for Security (New York: New York University Press, 2000).

Traffik
Storbritannien 1989
Regi Alastair Reid Manus Simon Moore Foto Clive Tickner Klipp John Gregory, Andrew McClelland, Neil Thomson Scenografi Mertyn Hebert, Hans Zillman Musik Tim Souster (originalkomposition), Dmitrij Sjostakovitj.
Med Bill Paterson Jack Lithgow, brittisk minister för narkotikafrågor Julia Ormond Caroline Lithgow, hans dotter George Kukura Karl Rosshalde, tysk byggföretagare Lindsay Duncan Helen Rosshalde, hans fru Shah Jamal Shah Fazal Talat Hussain Tariq Butt, pakistansk affärsman Tilo Prückner Dieter, tysk narkotikapolis Fritz Müller-Scherz Ulli, tysk narkotikapolis Peter Lakenmacher Jaques Ledesert Linda Bassett Rachel Lithgow, Jacks fru Shakeel Javed Ahmed, guvernör över de nordvästra provinserna i Pakistan Feryal Gauhar Roomana Ahmed, hans dotter Vincenzo Benestante Domenquez Michael Bertenshaw Tyler Peter Bourke Henderson Sharron Bower Doctor Jonathan Drysdale Karel Lynch Karl-Friedrich Gerster Voss Knut Hinz Kurt Ismat Shah Jahan Sabira, Fazals fru Tony Mathews Wallace Philip Middlemiss Tony Karl-Heinz von Hassel Uwe.
Producent Brian Eastman Produktionsbolag Carnival Films för Channel Four Films och Picture Partnership Längd 325 minuter Tv-premiär 1989-06-22.

DVD
USA 2001
Distribution (region 1) Acorn Media Ljud Dolby Digital Stereo Bild Normalbild 1.33:1 Extramaterial Intervju med Simon Moore och Brian Eastman (gjord 1990). Textad resumé om den amerikanska produktionen. Filmografier. NOT: Utgiven på region 2 av Video Collection Int. utan extramaterial.

Episod 1: Norr om Karachi i nordvästra Pakistan. Jack Lithgow, brittisk minister för narkotikafrågor, inspekterar fält som den medföljande, pakistanske regeringstjänstemannen påstår är tidigare opiumfält, nu spannmålsfält med hjälp av brittiskt bistånd. Han får vara med om polisrazzior mot heroinfabriker och besöka byar där man odlar opium, allt för att rekommendera nya biståndspengar. I en av byarna möter han den opiumodlande bonden Fazal, som smugglar honom ett meddelande om böndernas svåra situation, korruptionen bland regeringstjänstemännen i landet och det faktum att stora delar av biståndet försvinner på vägen till sitt mål.

Senare möter Jack också den tyske byggföretagaren Karl Rosshalde, som pendlar mellan Pakistan och kontoret i Hamburg, och traktens guvernör, Javed Ahmed. Roomana, Ahmeds dotter, driver en privat undersökning mot regionens storföretagare, Tariq Butt, som har Pakistans största transportföretag och som hon anser vara en av världens ledande narkotikaproducenter. På en fest pekar hon ut Butt för Jack. Hon beskriver honom som en man som utåt sett är en religiös, medkännande person men som styr sin narkotikahandel med järnhand och frikostiga mutor.

Samtidigt i Hamburg slår de tyska narkotikapoliserna Ulli och Dieter till mot några langare. En av dem, fransmannen Jaques Ledesert, skjuter sig i foten och förs till sjukhus. Den andre skjuts ihjäl, och bland hans tillhörigheter finner de pakistanska pengar. Det leder dem till ett fartyg i hamnen som just anlänt från Pakistan. Båten genomsöks utan resultat, men några dykare hittar 70 kilo heroin bakom fastsvetsade stålplåtar i kölen. På sjukhuset anger Ledesert den lokala smugglarligan i Hamburg mot strafflindring.

En av de ledande personerna bakom smugglingen är Karl Rosshalde, som arresteras vid hemkomsten. Hans engelska fru Helen, som anat varifrån hans stora inkomster kommit från, finner att de saknar tillgångar efter polisens beslag. De har stora skulder till Karls medfinansiärer samtidigt som de som är skyldiga Karl pengar tar tillfället i akt att inte betala för den narkotika som levererats tidigare.

Till en bergsby i Pakistan anländer den pakistanska armén för att på regeringens uppdrag bränna de opiumodlande böndernas fält. Det är ett av villkoren för att Storbritannien ska fortsätta sitt bistånd. Fazal är en av dem som drabbas. Han och de andra byborna försöker protestera, men de drivs bort av polisernas gevärseld och tårgas.

Episod 2: Tillbaka i London rekommenderar Jack, trots sina tvivel, ändå regeringen att fortsätta biståndet till den pakistanska regeringen. Samtidigt deltar hans tonårsdotter Caroline i en fest med studentkamrater där både sprit och narkotika förekommer. På morgonen efteråt hittar Caroline en av sina vänner död. Jack underrättas av polisen om det inträffade och lyckas undvika åtal mot sin dotter, som testats positiv för heroin. Caroline får honom först att tro att det är första gången som hon tagit heroin och att det skett omedvetet. På kvällen i hemmet avslöjar dock Jacks fru, Rachel, att dotterns heroinmissbruk pågått i snart ett år.

Upprörd låser Jack in Caroline för att tvinga henne till avvänjning, och han anklagar sin fru för att genom sin försummelse vara ansvarig. Efter att ha spenderat ett par dagar i hemmet med dottern går Jack tillbaka till sina långa arbetspass på arbetet. Caroline förefaller att må bättre efter några helvetesdygn utan heroin. Jack slutar låsa dörren och ger henne tillbaka sina böcker. I en av skolböckerna gömmer hon dock rökheroin som hon omedelbart börjar använda igen.

I Hamburg slår Dieter och Ulli till mot en av Karls kollegor, langaren Kilmer, som driver en restaurang. Dit har också Helen anlänt för att förhandla om Karls skulder, och hon lyckas precis undkomma tillslaget. Ulli ser henne dock springa därifrån. Hennes enda hjälp är Karls advokat Domenquez, som är införstådd med narkotikaaffärerna men som också är attraherad av henne. Under rättegången konfronteras Karl med Ledesert och lovar att hämnas.

I Pakistan liftar den nu utblottade Fazal till Karachi för att söka arbete. Han lyckas få åka med en av Tariq Butts lastbilschaufförer och märker snart att polisen släpper igenom Butts bilar trots att heroinet ligger öppet i säckar i lastutrymmet. Vid ett stopp låtsas Fazal sova, och ser hur chauffören gömmer en av säckarna i en ruin. Väl i Karachi mottas han med blandade känslor av sin släkting Gahdi. Det är dåliga tider och det finns inget arbete.

Dagarna går utan arbete, men en eftermiddag blir Fazal av en slump vittne till hur lastbilschauffören misshandlas och anklagas för stöld av Tariq Butts armé av säkerhetsvakter. Han beger sig till ruinen, gräver upp det gömda heroinet och ger det personligen till Butt. Imponerad av Fazals hederlighet ger Butt honom arbete.

Episod 3: Helen inser att Karls företagsimperium bara är en fasad för narkotikaaffärerna. Det finns inget av värde att sälja av förutom huset och lösöret. Hon tipsas av sin make att åka till ockraren Karel Lynch i London vid akut behov av pengar. Domenquez, som hon motvilligt inlett ett förhållande med, avråder henne. Men när hennes son kidnappas av Voss, Karls främste finansiär, för att utverka betalning tar hon ett snabblån på tre miljoner pund för att få tillbaka pojken.

Fazal har arbetat en tid i Tariq Butts tjänst. Han ser sin chans till avancemang när hans kollegor pratar om att Butts son sitter full på en av stans krogar. Ingen vågar dock tala om saken för sin chef. Fazal informerar Butt om saken och hjälper denne att föra hem sonen. Han vägrar ta betalt för sina tjänster och kräver istället respekt. Butt ger honom arbete som sin personlige chaufför och skickar honom också att spionera på Roomana Ahmed och hennes undersökningsarbete.

Jack upptäcker att Caroline fortfarande använder heroin i smyg och börjar följa efter henne för att hindra vidare missbruk. Han konfronterar bland annat hennes läkare, som mot betalning förser missbrukare med ersättningsdroger och får motvilligt en inblick i gatumissbrukarnas svårighet att få behandling. Hans äktenskap rämnar alltmer när Rachel anklagar honom för kärlekslöshet och ointresse för familjen. Jack, som inte haft någon större kontakt med dottern under hennes uppväxt, förmår emellertid inte inse sambandet mellan familjeförhållandena och missbruket.

När Jack och Rachel kommer hem efter en utekväll ser det ut som om det skett ett inbrott. Videoapparater, tv och annat är stulet och saker ligger omkullvälta. Rachel misstänker dock att det är Caroline som tagit sakerna och arrangerat oredan för att avleda misstankarna. I en annan del av London försöker Caroline sälja stöldgodset till en langare. Han är inte hemma, men en vän till honom ger henne heroin. Dagen efteråt har hennes bil plundrats och demolerats av gatugäng. Hon tar sig hem på kvällen, men trots kylan och regnet släpper Jack inte in henne. Han säger att hon inte är hans dotter längre.

Episod 4: I desperation över Jaques Ledeserts stundande vittnesmål hyr Helen in Uwe, en yrkesmördare som apterar en bombladdning kopplad till den bil som Ulli och Dieter kör Ledesert till domstolen i. På väg hem efter rättegångsförhandlingen dagen innan vittnesmålet bestämmer sig dock Ledesert för att gå tillbaka till det bevakade hotell där han hålls gömd. Helen får panik och beordrar att Uwe skjuter Ledesert omedelbart på öppen gata. Uwe lyder men lyckas bara såra Ledesert innan han själv blir skjuten av Ulli. Dieter springer tillbaka till domstolsbyggnaden för att hämta bilen och omkommer när bomben exploderar.

Fazal går i lära hos en afghansk herointillverkare som arbetar för Tariq Butt. När heroinet ska levereras tänker emellertid Butt hämnas på tillverkaren för att denne höjt sitt pris. Han beordrar Fazal att skjuta ihjäl tillverkaren, men denne vädjar till Butt om att skona tillverkarens liv. Butt går med på det men skjuter istället tillverkarens sexårige son för att visa att det är han som bestämmer.

Caroline har flyttat in hos Tony, en missbrukande langare och konstnär som försörjer sig bland annat på inbrott i apotek. Hon besöker sin farfar på dödsbädden och tar hans sista tillhörigheter strax efter dödsögonblicket. Hos Tony lär hon sig injicera heroinet för att få en större kick, men en kväll råkar hon överdosera och tas in på sjukhuset. I förtvivlan över de omöjligt långa väntelistorna till avvänjningsklinikerna betalar Jack för ett privat behandlingsprogram.

Samma dag sitter Jack i ett direktsänt nyhetsprogram och tvekar om den besparingspolitik på bland annat tullverkets narkotikaavdelning som han tidigare företrätt helhjärtat. Innan ännu en resa till Pakistan blir han utskälld av en kollega, som antyder att han kan bli av med arbetet om han avviker från regeringens politiska linje igen. Tulltjänstemännen beslutar sig samtidigt för en proteststrejk mot nedskärningarna av deras tjänster.

Episod 5: Dieter begravs och Ulli bestämmer sig för att sätta dit Helen, som han misstänker inte bara ligger bakom bomben utan också har tagit över heroinsmugglingen. Han hittar en mapp om Domenquez, som egentligen heter Hector Vambona och är eftersökt för bedrägeri av den amerikanska polisen. Under hot om utlämning pressar han Domenquez att bli polisinformatör om Helens förehavanden.

Helen reser till Karachi, där hon träffar Tariq Butt. Han går med på att fortsätta handeln på villkor att Helen tar med sig ett paket heroin i bagaget på flyget hem. Hon tvingas acceptera, men lämnar heroinet på flygplatstoaletten. Istället ringer hon till Domenquez och får honom att köpa tillbaka en påse heroin från den senaste leveransen för att visa upp för Butts kontaktperson i Europa. Ulli, som arrangerat en grundlig genomsökning av Helen och bagaget hittar ingenting.

Fazal misstänker att Butt tänker straffa honom för hans olydnad i Afghanistan, men blir istället överraskad av att hans arbetsgivare vill ge honom förtroendeuppdraget att skicka iväg en ny heroinlast till Europa. Vad han inte vet är att Butt gjort upp med stadens tjänstemän om att den lasten ska beslagtas av polisen för att imponera på Jack Lithgow under förhandlingarna. Fazal arresteras och utpekas som en av huvudmännen bakom smuggeltrafiken Sabira, hans fru, hotas av vräkning från Butts residens om hon inte själv börjar arbeta.

Jack anländer till Karachi för att skriva under ännu ett biståndsavtal för att främja omställning av böndernas opiumodling till andra grödor. Han tvekar, särskilt efter att ha fått information av Roomana om hur utbredd korruptionen bland tjänstemän och polisstyrkorna är. Under en utflykt till gränsområdet mot Afghanistan träffar han klanledare som skrattar åt hans ansträngningar mot narkotikan. Uppgiven och tvivlande röker han opium med en av sina värdar.

Vid återkomsten till Karachi visar Roomana för Jack hur det heroin som under fanfarer beslagtas i hemlighet byts ut mot andra pulver innan förstörelsen och levereras tillbaka till Tariq Butt. Hon vädjar till honom att inte skriva under avtalet. Medveten om att han riskerar sin politiska karriär väljer Jack att vägra skriva på inför en samlad journalistkår.

Episod 6: Jack återvänder till London och upptäcker att hans fru lämnat honom och att han fått sparken från sitt ministerjobb. Han försöker först försonas med makan, men hon avvisar honom. Förtvivlad och ångerfull över sin tidigare känslokyla söker Jack genom staden efter Caroline, som avvikit från avvänjningskliniken. När han slutligen finner sin dotter förklarar han henne sin villkorslösa kärlek.

Sabira tvingas åka till London med ett tjugotal heroinfyllda kondomer i magen för att Tariq Butt ska utverka makens frigivning. När hon kommer till Heathrow dör hon emellertid då några av kondomerna spricker. Fazal släpps fri, men dödar Butt efter fredagsbönen med en heroinspruta när han får reda på fruns öde. Barnen skickas tillbaka från London till Pakistan och återförenas i bergen med fadern.

Helen lyckas slutligen döda Jaques Ledesert genom att låta leverera förgiftad mat till hans bevakade hotellrum. I avsaknad av kronvittnet tvingas domstolen att frige Karl. Med herointrafiken från Pakistan återupprättad, firar makarna Rosshalde friheten med en stor fest i lyxvillan. Under festligheterna anländer Ulli, som efter ett bråk kastas ut av väktare. Han har dock lyckats gömma en mikrofon med en radiosändare inne i Karls arbetsrum. I sin mottagare kan han höra hur Helen och Karl planerar framtida heroinleveranser.

Kommentar till dvd-utgåvan

Tekniskt håller den en godkänd om än inte hög kvalitet. Extramaterialet är mycket sparsamt; endast intervjun med manusförfattaren Simon Moore och producenten Brian Eastman är av intresse. Den är dock gjord 1990 och handlar alltså endast om bakgrunden till att Moore skrev serien (se essän) och att Eastman ville producera den. Hänvisningen till biografversionen inskränker sig till några textrutor om hur medproducenten Laura Bickford råkade se serien vid ett besök i London 1989 och köpte filmrättigheterna till materialet. Vad man skulle önska sig är ett kommentarspår under seriens gång där Moore scen för scen diskuterar skillnaderna mellan Traffik och Traffic, ungefär som Dalton Trumbos briljanta detaljanalys av de konstnärliga och ideologiska skillnaderna mellan sitt manus till Spartacus (1960) och Stanley Kubricks färdiga film. Det skulle vara verkligt fascinerande.

Traffic
USA 2000
Regi Steven Soderbergh Manus Stephen Gaghan Förlaga Tv-serie Titel Traffik (Storbritannien, 1989) Författare Simon Moore Foto Peter Andrews (alias Steven Soderbergh) Klipp Stephen Mirrione Scenografi Philip Messina Musik Cliff Martinez.
Med Michael Douglas Robert Wakefield Don Cheadle Montel Gordon Benicio Del Toro Javier Rodriguez Luis Guzmán Ray Castro Steven Bauer Carlos ”Karl” Ayala Dennis Quaid Arnie Metzger Catherine Zeta-Jones Helena Ayala Erika Christensen Caroline Wakefield Clifton Collins Jr Francisco ”Frankie” Flores Miguel Ferrer Eduardo Ruiz Topher Grace Seth Abrahms Amy Irving Barbara Wakefield Tomas Milian general Arturo Salazar Marisol Padilla Sanchez Ana Sanchez Jacob Vargas Manolo Sanchez Benjamin Bratt Juan Obregon.
Producenter Edward Zwick, Marshall Herskovitz, Laura Bickford Produktionsbolag Bedford Falls/Laura Bickford Productions för USA Films i samarbete med Initial Entertainment Group Längd 147 minuter Svensk biodistribution UIP Svensk biopremiär 2001-03-09.

DVD
USA 2002
Distribution (region 1) The Criterion Collection Bild Vidfilm 1.85:1 Ljud Dolby Digital 5.1 och 2.0 Extramaterial Skiva 1 Kommentarspår 1: regissör Steven Soderbergh & manusförfattare Stephen Gaghan. Kommentarspår 2: producenterna Edward Zwick, Marshall Herskovitz & Laura Bickford samt konsulterna Tim Golden (reporter, New York Times) & Craig Chretien (före detta chef för DEA:s utrikesavdelning). Kommentarspår 3: kompositören Cliff Martinez’ kommentarer interfolieras med ett isolerat musikspår och två ej använda musikinslag. Engelsk textning. Skiva 2 25 bortklippta scener med kommentarer av Steven Soderbergh & Stephen Gaghan. Ej använt filmfoto med alternativa kameravinklar: 1. El Paso Intelligence Center (EPIC). 2. Förevisning av DEA:s lagerlokaler med kommentarer av Craig Chretien. 3. Kända debattörer på cocktailpartyt i Georgetown. 4. Caroline & Seth köper knark. Demonstration av laboratoriebearbetningen i fem steg för den visuella designen av Mexiko-sekvenserna. Montageanalys av klipparen Stephen Mirrione, som visar tre scener med alternativa kameravinklar: 1. Drogpartyt. 2. Caroline tas på bar gärning av sin far. 3. Rodriguez söker up DEA. 4. Montel Gordon hälsar på hos makarna Ayalah. Ljudläggning och ADR demonstreras av Larry Blake. Trailers och tv-reklam. DEA:s samlarbilder på knarkhundar. NOT: Filmen finns i svensk videodistribution på vhs och dvd (region 2) från Scanbox, men utan ovanstående extramaterial.

Mexikanska gränsen mot USA strax utanför Tijuana. Lokala poliserna Javier Rodriguez och Manolo Sanchez rekryteras till en nationell insatsstyrka mot narkotika under general Salazar efter deras tillslag mot en stor narkotikalast. Salazar beordrar dem att spåra upp Frankie Flores, en yrkesmördare som arbetar för Tijuanas Obregon-kartell, och för honom till Salazars militärbas. Rodriguez och Sanchez hittar Flores på en bar i San Diego och lyckas enkelt övermanna honom. Under tortyr i Mexico avslöjar Flores vilka nyckelmedlemmarna i Obregon-kartellen är och var de bor.

Washington D C. Domare Robert Wakefield utses till USA:s Drug Czar, det vill riksansvarig i kampen mot knarksmugglingen. Han besöker sin kollega general Salazar i Mexiko, men förfäras över dennes ointresse för rehabilitering av de som är knarkberoende. Under tiden i familjehemmet i Cincinnati introduceras Wakefields dotter Caroline för kokain och kokainbas av pojkvännen och collegeklasskamraten, Seth. Hon blir snabbt beroende. Under en fest överdoserar en av Carolines vänner, och när han förs till sjukhus arresteras Seth och Caroline. Föräldrarna nöjer sig med några samtal, trots att de inser att Caroline ljuger om sitt knarkande. Efter att Robert kommer på henne med att knarka på toaletten placeras hon på ett rehabiliteringshem. Hon rymmer dock strax därpå, tar sig tillbaka till staden och prostituerar sig för att få ihop pengar till mer knark.

San Diego, Kalifornien. Narkotikapoliserna Montel Gordon och Ray Castro arresterar den lokale knarkgrossisten Eduardo Ruiz. Mot benådning och skyddad identitet går Ruiz med på att i en rättegång vittna mot sin arbetsgivare Karl Ayala, som sköter distributionen av Obregons narkotika i San Diego. Karl Ayala arresteras, och hans fru Helena får för första gången veta vad han sysslar med. Ryktet sprids emellertid snabbt i det fashionabla förortsområdet. Snart är Helena utfrusen både på golfklubben och från sina tidigare vänner.

Med sina tillgångar spärrade och stora skulder för de senaste leveranserna åker hon till Tijuana, där hon övertygar Obregon-kartellens ledare om att efterskänka skulderna mot att hon ser till att Ruiz röjs ur vägen. Strax därefter släpper Rodriguez ut Flores på Tijuanas gator till en säker död efter att ha tjallat på sina uppdragsgivare.

Men Flores lyckas ta sig till San Diego igen, där han emellertid dör efter ett misslyckat attentat mot Ruiz på uppdrag av Helena Ayala. Istället blir det polismannen Castro som faller offer för Flores bilbomb. Strax därefter upptäcker Rodriguez och Sanchez att Madrigal, en ledande medlem av Juarez-kartellen som konkurrerar med Obregon-kartellen och som troddes vara död, är vid liv och gömmer sig i Mexico City. Sanchez vill sälja informationen till den amerikanska knarkpolisen DEA (Drug Enforcement Agency), men han avslöjas och mördas av Obregon-kartellen. Rodriguez, som bevittnat avrättningen och insett att general Salazar arbetar för Juarez-kartellen, beger sig till kollegorna i USA för att få till stånd ett informellt polissamarbete.

Avslöjad av Rodriguez torteras och torteras Salazar ihjäl av sina tidigare kollegor. Obregon-kartellen stärker sitt grepp om gränsområdet, och Helena lyckas få Karl frigiven efter att ha lyckats förgifta Ruiz strax innan dennes vittnesmål i rättegången. Strax efter frigivningen låter Karl mörda sin advokat, Arnie Metzger, som han misstänker har försökt svindla till sig pengar och även förföra Helena. Under en fest får Karl dock en påhälsning av Gordon, som högljutt anklagar honom för att ha orsakat Rays död. Tumult uppstår, men Gordon lyckas obemärkt fästa en avlyssningsanordning under Ayalas telefonbord innan han kastas ut. I Cincinnatis slumkvarter hittar Wakefield slutligen sin dotter. Han avgår från sin post för att tillsammans med hustrun stödja dottern under hennes vistelse på ett nytt behandlingshem.

Kommentarer till dvd-utgåvan

Tekniskt sett håller Criterion, som vanligt, högsta kvalitet i bild- och ljudåtergivning. Dolby Digital 5.1-spåret är standard men det finns även ett stereospår i 2.0. Skillnaden mellan dem lär inte vara så stor eftersom Soderbergh i sina kommentarer avslöjar att man mixade ljudet i mono och musiken i stereo.

Soderbergh & Gaghans kommentarer på det första extraspåret belyser främst deras strukturproblem i berättandet. Scener flyttades fram och tillbaka i filmen, och inledningen gjordes om så sent som strax innan biopremiären: domstolsscenen med Douglas skulle ha varit inledningsscenen, men man valde i stället att öppna med Rodriguez & Sanchez’ knarkbeslag. Under cocktailpartyscenen då Wakefield möter Washingtons politiska elit i Georgetown får vi också en nyttig guidning bland de politiska profiler som förekommer där och som är okända för en publik utan närmare bekantskap med amerikansk politisk debatt i knarkfrågan.

Soderbergh bekräftar också de uppenbara, stilistiska influenserna från Hollywood Renaissance, det vill säga perioden 1960- och 1970-talen då amerikansk film förnyades av en ung generation som påverkas av såväl experimentfilm och europeisk konstfilm som det klassiska Hollywood. Poliserna Gordon & Castros jakt på knarklangaren Ruiz filmas på liknande sätt som förföljarscenerna till fots i The French Connection (1971), Wakefields resa i Cincinnattis svarta ghetto (se essän) liknar Hardcore (1979) och en bortklippt scen i extramaterialet på skiva 2 rekonstruerar nästan en scen hos en illegal vapenhandlare i Taxi Driver (1976), men nu med Frankie Flores’ i Travis Bickles ställe.

Mer tveksam är jag till påståendena om att inslagen med Rodriguez & Sanchez’ tillslag mot Tijuanas langare skulle påminna om scener ur Slaget om Alger (La Battaglia di Algeri, 1965). Och att filmen som helhet skulle vara inspirerad av Constanin Costa-Gavras’ politiska thriller Z – han lever (Z, 1969) är häpnadsväckande med tanke på den ideologiska avgrunden mellan dem. I den mån det finns likheter beror det snarare på det brittiska originalet. Politiskt befinner sig Soderbergh & Gaghan, som jag visar i essän, inte bara på kollisionskurs med Costa-Gavras utan de tar dessutom bort alla spår av den nödvändiga ekonomiska och sociala bakgrundsanalys som är den regissörens kännemärke.

Slutscenen på basebollarenan, till tonerna av Brian Enos mästerliga ambient music, menar Soderbergh har en så annorlunda karaktär i förhållande till filmen i övrigt att den bara kan tolkas som en drömscen eller en efter-döden-upplevelse för Benicio del Toros luttrade Rodriguez. Anledningen skulle vara att han helt enkelt inte skulle kunna överleva i sin förmodade nya roll som omutlig efterträdare till general Salazar. En annan och kärvare förklaring står att finna på skiva 2, där vi i bortklippta scener får en dramatiskt annorlunda bild av Rodriguez.

Här skildras hans konspiration med DEA mot Salazar som en medveten ambition att själv ta över jobbet och sedan fortsätta i dennes fotspår ekonomiskt lukrativa överenskommelser med den ena av (eller bägge) de konkurrerande knarkkartellerna. En av scenerna visar hur han får pengarna till basebollarenans belysning av Obregon-kartellen och inte – som det antyds i filmversionen – av DEA. Och här finns till och med en scen där han vid ett möte med Wakefield diskuterar det omöjliga i att inte vara korrumperad i Mexiko.

I kommentarerna till detta borttagna material, som skildrar Rodriguez som långt mer cynisk, karriärsinriktad och opportunistisk – kanske till och med ansvarig för sin kollegas död – säger Soderbergh & Gaghan att deras slutliga klippning gjordes för att bevara den positiva hjältebilden av honom. Varför förklaras inte riktigt, men att man härigenom mildrade risken för att stöta sig med den stora spansktalande publikgruppen i USA – en grupp som man redan riskerade att alienera genom filmens chauvinistiska undertext. Det är nog dessutom tveksamt om Benicio del Toro skulle ha vunnit en Oscar för bästa biroll om man hade behållit dessa scener. Det brukar nämligen sällan gestaltningar av moraliskt ambivalenta rollpersoner göra.

Producenterna Zwick, Herskovitz och Bickford kunde man helt ha tagit bort från kommentarspår 2 eftersom de i stort sett enbart upprepar delar av informationen vi fått av Soderbergh & Gaghan. Före detta DEA-chefen Craig Chretien kritiserar visserligen några marginella detaljer men verifierar annars filmens skildring av myndighetens arbete mot knark. Inte konstigt kanske eftersom han själv inte bara varit filmens konsult utan även spelar en betydande roll som lokal knarkbekämpningschef i filmen. Bäst på kommentarspår 2 är New York Times-journalisten Tim Golden, som ger en del välbehövlig historisk bakgrundsbeskrivning. Tyvärr utelämnar han den typ av information som är komprometterande för USA och dess myndigheter och som jag tar upp i essän. Kanske inte så konstigt eftersom han, liksom Chretien, fungerat som filmens konsult och knappast vill bita den hand som betalt honom.

Filmens kompositör, Cliff Martinez (ex-Red Hot Chili Peppers), har mycket intressant att säga, och det skulle överhuvudtaget vara välkommet att man på framtida dvd-kommentarer i högre utsträckning släppte in andra filmarbetare än enbart regissörer och stjärnor. Han berättar om sin bakgrund på Los Angeles punkscen, tidigare samarbete med Captain Beefheart och Soderberghs intresse för Terry Riley, Brian Eno och annan experimentell musik. Detta har sedan filtrerats ned till de sparsamma och ofta starkt kontrapunktiska klanger som ledsagar bilderna och ibland ger dem en distanserande undertext som är lite svårtolkad eftersom de inte får något stöd i handlingen. Möjligen understryker de ofta eteriskt lätta och omelodiösa musikinslagen något slags episk upphöjelse. Kanske ska de stämma till eftertanke.

Den huvudsakliga ledstjärnan för filmens musik är Brian Eno, och sämre förebilder kan man ha. Problemet är bara att Martinez egen musik inte är tillräckligt egensinnig i förhållande till denne. Mest liknar den ett sämre plagiat, något som inte minst framkommer i slutscenen på basebollarenan när Enos egen musik bryter in på ljudbandet. Det stycke man valt – ”An Ending (Ascent)” – komponerades ursprungligen för dokumentärfilmaren Al Reinerts månfärdsdokumentär For All Mankind (1989). (Hela filmmusiken utgavs dock redan sex år tidigare, 1983, på albumet Apollo eftersom produktionen tog många år att slutföra.)

Här blir avsikterna med musiken dock svårbegripliga om man inte känner till Soderberghs ovan nämnda tanke, nämligen att den ska spegla Rodriguez efter-döden-upplevelser av paradiset (se kommentarspår 1). Ändå finns det inget tidigare i filmen som pekar fram mot en sådan tolkning, och frågan är ens om den harmoniska musiken ger någon riktig ledtråd, det vill säga att Rodriguez här upplever en kort stunds lycka mitt i den skitiga vardagen. För vi kommer honom aldrig tillräckligt nära för att få en inblick i hans avsikter bakom exempelvis samarbetet med Salazar och sedan med DEA. Han förblir en gåta filmen igenom, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att vi i det bortklippta materialet får en helt annan och betydligt mörkare bild av honom. Här framstår han snarast som en förställningsmästare i klass med Verbal Kint/Kayser Söze (Kevin Spacey) i De misstänkta (The Usual Suspects, 1995).

Man kan jämföra med Trainspotting (1996), där man hämtat ett annat stycke från samma Eno-album: ”Deep Blue Day”. Stycket spelas då Renton (Ewan McGregor) dyker ner i Skottlands skitigaste toalett bara för att hamna i en vacker, tropisk lagun (eller, för freudianen, en rofylld livmoder) där knarkets fröjder hägrar likt en skatt på botten. Det blir sedan sinnebilden för huvudpersonernas flyktbehov via knarkandet dör att komma undan den själsdödande verklighet de befinner sig i. Den desperata jakten på harmoni understryks effektfullt av musiken, som inte bara ackompanjerar scenen utan även blir bärande för berättandet. Motsvarande funktion finns inte i musiken till Traffic – vare sig i Martinez originalkomposition eller i användningen av Enos musik i slutscenen. Man verkar snarare ha klistrat på den i hopp om att den ska förmedla något dunkelt, andligt djup i en för övrigt tämligen ordinär polisfilm.

Skiva 2 innehåller en del intressant extramaterial, särskilt för den som vill få en inblick i modernt filmhantverk. Stephen Mirrione visar med tre exempel hur han valt att klippa en scen mellan olika kameravinklar, och ADR-redigeraren (Additional Dialogue Editing) visar bland annat hur han valt att redigera bort störande bakgrundsljud, eftersynkronisera dialog och på regissörens begäran till och med lägga till repliker i efterhand. Vidare får vi se de fem stegen i laboratoriebearbetningen som gjorde att man fick fram den speciella färg- och kontrastskala som utmärker Mexiko-scenerna. Man ska kanske bara komma ihåg att dessa effekter knappast är unika för filmen, utan har kunnat ses i åtskilliga påkostade reklamfilmer.

En del av de bortklippta scenerna – Frankie Flores hos vapenhandlaren och skildringarna av en moraliskt betydligt mer ambivalent Rodriguez – har jag tidigare nämnt. Huvuddelen av det bortklippta eller ej använda materialet är dock tämligen försumbara diskussioner på Wakefields cocktailparty i Washington och en del utvikningar i berättandet hemma hos Helena Ayala. Soderbergh beklagar en del av bortredigeringarna, men de har egentligen inget väsentligt att tillägga. Än mer försumbart men också talande i all sin tveksamhet är delar av tilläggsmaterialet som visar interiörer i DEA:s anläggningar vid mexikanska gränsen och de samlarbilder på knarkhundar som amerikanska tullverket ger ut i propagandasyfte.

Här fortsätter man den heroisering och produktplacering av omdebatterade amerikanska myndigheter som redan finns i själva filmen och som bara ytterligare bekräftar Traffics officiösa och chauvinistiska prägel.