Få filmer
är så höljda i mytologiskt skimmer som Metropolis, och den har alla de rätta ingredienserna för sitt grundmurade rykte: visionär (om än med melodramatiskt banal grundintrig), astronomiskt dyr, ekonomiskt katastrofal, ideologiskt mångtydig, omklippt i en rad versioner redan under premiäråret 1927 och till stora delar försvunnen för alltid. Mycket av ryktena kring filmen spreds faktiskt genom producerande UFA:s marknadsföring trots att inspelningen hade hotat att driva bolaget i konkurs. Till filmens många excesser hör de 36 000 statisterna (plus 750 barn och 100 afroamerikaner), en inspelningstid på 310 arbetsdagar plus 60 nätter samt en absurt tilltagen förbrukning av film (620 000 meter negativ och 1 300 000 meter uppkopierat arbetsmaterial under klippningsarbetet – en kvot på 148:1, normalt är 15:1).
Thomas Elsaesser, professor i film- och tv-vetenskap i Amsterdam, har i sin BFI Film Classic-volym gjort ett grundligt arbete för att reda ut alla fakta i målet. Och den enda anledningen till att den här boken inte recenserats tidigare är att jag väntat på en dvd-utgåva av den senaste och mest fullödiga restaureringen av filmen som hittills gjort. Resultatet av arbetet, som utfördes av Münchens filmarkiv, presenterades på förra årets Berlinal men har hittills inte distribuerats i något kommersiellt videoformat.
Det är synd eftersom de versioner som cirkulerar visar filmen i en dålig klippning, i fel hastighet och utan korrekt tintning och toning. Dessutom är de såväl bild- som ljudtekniskt av undermålig kvalitet. Som vanligt får vi i Europa vänta på ett amerikanskt initiativ, exempelvis av Criterion Collection.
Tills den och Langs stumfilmsproduktion i sin helhet ges ut på dvd får vi alltså nöja oss med Elsaessers studie. Förutom den nödvändiga genomgången av den anmärkningsvärda inspelningshistoriken och de många versioner av filmen som cirkulerat, analyserar Elsaesser också tolkningshistoriken kring denna politiskt sett minst sagt grumliga och mångtydiga film. Och som avslutning visar han vilken enorm effekt denna nu 75 år gamla film har haft som kulturell ikon.
En särskild plats i författarens hjärta har förstås Giorgio Moroders kontroversiella utgåva av filmen med modern populärmusik på ljudbandet. Elsaesser var en av få kritiker som försvarade denna version, i recensionsessän ”Innocence Restored” i Monthly Film Bullentin, december 1984. Den starkt Metropolis-influerade Blade Runner (1982) är förstås också ett oundvikligt inslag i boken, liksom påkostade rockvideor med uppenbara referenser: Queens ”Radio Ga-Ga” och Madonnas ”Express Yourself” tillhör de mest storslagna.
Stumfilmspuritaner gör sig alltså inte besvär. Elsaesser hyser inga höviska känslor för Fritz Langs episka monument, som nu blivit en vacker ruin. Efter att ha visat att det egentligen inte går att tala om någon originalversion vad gäller längd eller urval av scener, såsom många drömmer om, är det för hans del fritt fram att använda Metropolis som en fragmenterad, mångfacetterad kulturell artefakt som det är fritt fram att använda sig av i delar eller i sin helhet, som det behagar.
© Michael Tapper, 2002. Filmhäftet, vol. 30, no. 2 (#120), s. 45—46.