The Wicker Man & Inside The Wicker Man

Allan Brown Inside The Wicker Man. The Morbid Ingenuities London: Sidgwick & Jackson 2000

The Wicker Man
Storbritannien 1973
Regi Robin Hardy Manus Anthony Shaffer Foto Harry Waxman Klipp Eric Boyd-Perkins Scenografi Seamus Flannery Musik Paul Giovanni.
Med Edward Woodward polisinspektör Neil Howie Christopher Lee Lord Summerisle Britt Ekland Willow McGregor Diane Cilento Miss Rose Ingrid Pitt bibliotekarien Lindsay Kemp Alder McGregor Geraldine Cowper Rowan Morrison Leslie Mackie Daisy Jennifer Martin Myrtle Morrison.
Producent Peter Snell Produktionsbolag British Lion Film Corporation Längd 88 minuter (UK), 99 minuter (USA), 102 minuter (regissörens första klippning).

DVD (Special Edition, 2 skivor)
USA 2001
Distribution (region 1) Anchor Bay Entertainment Bild 1,85:1 Vidfilm (enhanced) Ljud Dolby Digital 5.1 och 2.0 (UK-versionen), Dolby Digital Mono (USA-versionen) Skiva 1 UK-versionen av filmen; intervjudokumentären The Wicker Man Enigma (35 minuter), med bland andra Robin Hardy, Anthony Shaffer, Christopher Lee, Ingrid Pitt, Peter Snell, Eric Boyd-Perkins, Seamus Flannery, John Simon (filmkritiker och USA-distributör) och Roger Corman; trailer; tv-reklam; radioreklam; bio- och filmografiska data om valda delar av filmteamet och skådespelarna Skiva 2 USA-versionen av filmen.

Söndagen den 29 april 1973. Polisinspektör Neil Howie leder en liten polisstyrka i ett sömnigt samhälle på Skottlands västkust. Han är en konservativ, bibelbokstavstroende medlem i episkopalkyrkan som många ogillar på grund av hans brist på humor och fyrkantigt strikta tillämpning av både lagens bokstav och av viktorianska moralkoder. Därför skämtar många om hans stundande bröllop efter en tre år lång och kysk förlovning med Mary Bannock. Enligt byskvallret lär hon spendera mer tid på knä i kyrkan än på rygg i sängen.

Efter ett anonymt brev om att en flicka, Rowan Morrison, har försvunnit på den privatägda ön Summerisle, beger sig Howie iväg med ett amfibieplan för att forska i saken. Väl på den frodiga, fruktexporterande ön, där det halvtropiska klimatet beror på Golfströmmen, tycks ingen – inte ens modern, godisförsäljerskan May – känna igen Rowan när Howie visar dem fotot som låg med i brevet. Han lyckas till slut finna bevis på hennes existens i skolans liggare. Skolans lärarinna, Miss Rose, förklarar bybornas förnekanden av såväl Rowans tidigare existens som hennes död med att hon enligt deras uppfattning bara återvänt till naturen.

Öns invånare har nämligen avsagt sig den kristna tron och återvänt till den keltiska hedendomens föreställningsvärld under öns ägare och ledargestalt, Lord Summerisle. Religionen genomsyrar och reglerar öbefolkningens tillvaro. Mays utmanande bakverk, nattliga masskopulationer på ängarna utanför puben, barnens träning kring majstången – all aktivitet är inriktad på de stundande fertilitetsriterna den första maj. Skakad och äcklad börjar Howie göra efterforskningar om det keltiska majdagsfirandet hos Lord Summerisle och på det lokala biblioteket. Med Summerisles tillstånd öppnar han också Rowans grav, men finner bara en död hare.

Slutligen bryter han sig in hos den lokala fotohandlaren för att söka reda på pubens saknade foto från 1972 års skördefest. Liksom de tidigare årens bilder visar fotot en ung flicka. På fjolårets foto är det Rowan, och vi ser också att de tidigare bildernas överlastade bord nu ersatts av tomma korgar och ett fåtal magra frukter. Skörden 1972 slog alltså fel, och Howie drar därför slutsatsen att Rowan valts ut som majdagens människooffer för att blidka gudarna enligt keltisk hednatradition.

På morgonen den 1 maj försöker Howie flyga iväg till fastlandet för att anmäla händelserna för myndigheterna, men planet startar inte. Istället beger han sig på ett sista desperat sökande efter Rowan Morrison. För att smälta in i den rituella paraden som byborna anordnar stjäl han pubägarens Punch-kostym. I paradens frivola lekar med tydligt sexuella undertoner blir den förklädde Howies stela ovillighet att delta påtaglig. Trots det är det ingen som avslöjar honom.

Efter flera rituella offer på vägen ser Howie plötsligt Rowan i en offerdräkt. Förskräckt röjer Howie sin identitet och flyr med Rowans hjälp genom ett grottsystem. Ute på andra sidan inser dock Howie att han gått i en fälla när Rowan glatt springer till sin mor medan byborna omringar honom. Lord Summerisle förklarar att det är han, Howie, som är det perfekta offret – den sexuellt kyska narren som anlänt av fri vilja till ön och som enligt sin egen religion ser offret som ett martyrskap för sin tro.

Bunden och inlåst tillsammans med en samling av djur i offermonumentet Wicker Man, gjord av stockar och flätade vidjor, vädjar Howie till folkmassan om att stoppa ritualen. Men istället antänds offerbålet och festdeltagarna stämmer upp i en hyllningssång till den stundande sommaren. Samtidigt börjar Howie att skrika ut kristna böner. Den övertända Wicker Man störtar samman just som den blodröda vårsolen sänker sig i havet vid offerplatsen.

The Wicker Man är en av de märkligaste filmproduktioner som någonsin genomförts i Storbritannien, tillika ett märkligt kultfilmsfenomen. Här finns visserligen åtskilligt av ologiska manuskonstruktioner, kalkonartade scener, rutinmässig regi och träiga rollprestationer. Men det är knappast som C-filmfavorit den blivit känd, utan snarare för att den trots dessa barlaster är som en av de mest intelligenta, symboliskt mångbottnade och teologiskt provokativa filmer som gjorts. En film som inte bekvämt låter sig sorteras i några genrefack, oavsett den skräckfilmstämpel som automatiskt följde på Hammer-stjärnorna Christopher Lee och Ingrid Pitts medverkan.

Författaren Anthony Shaffer, som dittills mest varit känd för sin framgångsrika och kluriga deckarpjäs Sleuth (filmatiserad 1972) samt för manuset till Alfred Hitchcocks Frenzy (1972), hade i princip fullständig konstnärlig frihet efter dessa meriter. Eftersom han var intresserad av skräckfilm och funderade över ett sätt att förnya genren, sökte han inspiration i den keltiska religionen som fick ett uppsving under alternativrörelsernas 1960-tal i främst den explosiva tillväxten av mer eller mindre seriösa druidsällskap.

I sin ojämna, skvallriga och alltför tunnkavlade bok om filmen, Inside The Wicker Man, pekar Allan Brown på likheterna till David Pinners kriminalroman Ritual (1967), som även den handlar om en polisutredning av ett ritualmord i en sekt. Men Shaffer fokuserar inte, till skillnad från Pinner, på deckarintrigen. Den är bara en förevändning för hans verkliga syfte, nämligen att dekonstruera de kristet religiösa och moraliska begrepp som bildar grunden för vår moderna kultur. Det gör han genom att både spegla och kontrastera den mot en öbefolkning lika hängiven sin keltiska trosuppfattning som den av rättfärdighet uppblåste, kristne fundamentalisten Neil Howie.

Som sektskildring kan man förstås även hitta paralleller i de nya alternativa religioner och satanistkulter som sedan 1960-talet lockat till såväl tidningsrubriker som till romaner och filmer. Men Shaffer var inte intresserad av sensationalism. Om man granskar inslag som sexorgierna på ängen eller de skabrösa visorna på krogen, så finner man att de sällan ställs i förgrunden. Istället bara finns de där i förbigående som pusselbitar i den omsorgsfulla och måleriska beskrivning Shaffer gör av ett samhälle med helt avvikande värdeskalor. Elegant bryter han ned Howies manikeiska syn på goda kontra onda makter, dennes hycklande sexpuritanism och, som det ska visa sig, fatala högmod. Ändå skildras inte öbefolkningen eller Lord Summerisle som ädlare eller mer autentiska i sin livsstil. Poängen är snarare att visa det självbedrägeri och den intellektuella blindhet som frodas i alla typer av dogmatiska uppfattningar. Religion är enbart ett exempel.

De sensationalistiska och kalkonartade inslagen står istället Robin Hardys tungfotade, oinspirerade och allt annat än konstnärligt profilerade regi för. Höjdpunkten – eller lågvattenmärket, om man så vill – utgörs av ett klumpigt nakendansnummer med Britt Ekland (och hennes body double). Knappast överraskande är att producerande British Lion också stod bakom viktorianska kalsong- och sexfarser som Carry On-filmerna och Confessions of a Window Cleaner (1974).

I sina bästa stunder – och de är flera – skymtar dock Shaffers intellektuella ambitioner att ställa upp de två konkurrerande trossystemen mot varandra: Majdagens sexuellt övertydliga initiations- och passageriter för barnen och ungdomarna framställs som en parallell till den kristna konfirmationen, men lovsjunger kroppens och inte andens njutningar. Transubstantiationsmysteriet – då kropp övergår i ande – löper också som en konfrontationstråd mellan religionerna filmen igenom.

Det senare blir föremål för träffsäker komik när den kyrklige Howie inte begriper sig på de hedniska öbornas lika djupt religiösa föreställningar om den odödliga själens återgång till sitt ursprung, som hos dem inte är beläget i de högre stratosfärlagren utan konkret i den jordiska naturen. Allt knyts samman och kulminerar när offerriterna i bägge religionerna både som symbolisk och konkret handling ironiskt sammanfaller i Howies kristna martyskap som våroffer i Wicker Man. Som Lord Summerisle förklarar för honom så vinner alla parter: Howie blir som martyr för sin tro garanterad en plats i helgonens skara samtidigt som öborna blidkar sina gudar.

Shaffers satiriska religionskritik är filmens verkliga styrka. Den är elegant och lättfattligt framställd i en skenbart enkel, klassisk berättarform, som i sin okonstling ser närmast naiv ut när den ställs mot samtidens många formellt självmedvetna och experimentella filmer. Man kan exempelvis jämföra den med Nicolas Roegs Daphne du Maurier-filmatisering Rösten från andra sidan (Don’t Look Now, 1973), som producerades samtidigt av just British Lion.

Här bryts berättandet ideligen upp i åter- och framåtblickar som drar uppmärksamhet mot berättartekniken och det tekniska hantverket. Att The Wicker Man saknar sådana utvikningar från det linjära berättandets framåtskridande ska inte enbart tillskrivas Robin Hardys oförmåga som regissör. Anthony Shaffer, som avled för en kort tid sedan, hade inte för avsikt att berätta historien på något annat sätt.

För en mer experimentartande form skulle bryta den viktiga förförelse in i en vardag som, trots att den bygger på helt andra fundament än vår egen, ändå snart börjar bli den självklara normen. Här är hedningarna i majoritet; Howie är den kristna traditionens ensamma röst. I detta omvända styrkeförhållande börjar snart hans övertygelser att gunga bakom den strikta fasaden.

Som så många auktoritetsbundna vakthundar för konservativa värden bygger Howies självbild nämligen på att han tror sig representera den tysta majoritetens moraliskt sunda röst mot hotet från avvikande individer. Nu är det han som är avvikare, pervers, rent av queer. Värst av allt: hans identitet och beteende saknar referens och legitimering på Summerisle. Han dekonstrueras bokstavligen, och verkligheten blir en schimär, en illusion och, i den hedniska majoritetens ögon, ett skämt.

Något som starkt bidragit till kultintresset är att det funnits flera olika versioner av filmen. Robin Hardys ursprungliga men inte färdigtrimmade version var 102 minuter. Denna klipptes om helt av bolagets inhyrde filmslaktare Eric Boyd-Perkins till en cirka 88 minuter lång och delvis omstuvad version (se skiva 1 i boxen) som sedan släpptes utan någon som helst marknadsföring på de brittiska biograferna av producerande British Lion.

Innan dess hade emellertid en kopia av 102-minutersversionen skickats till B-filmkungen Roger Corman, som då bland annat distribuerade flera av Ingmar Bergmans och Michelangelo Antonionis filmer i USA. Det blev dock istället filmkritikern John Simons nystartade Abraxas Films som 1974 fick de amerikanska distributionsrättigheterna, och han ville ha Hardys version. Inför dvd-utgivningen hade dock negativet försvunnit.

Med all sannolikhet dumpades det av misstag som fyllnadsmaterial till det brittiska motorvägsbygget M3 tillsammans med annat arkivmaterial från British Lion, även om Christopher Lee upprepade gånger – bland annat i sin självbiografi Tall, Dark and Gruesome och i den intervjufilm som medföljer dvd-boxen – hävdar att en inre krets av bolagsmän undanhåller den. Sedan blir det, om möjligt, än mer oklart.

Simon säger sig nämligen ha lokaliserat Cormans kopia – den enda 102-minutersversionen som alltså existerade. Ändå var den kopia som hade premiär i USA 1979 bara 96 minuter lång. Några år senare släpptes en amerikansk videoversion på 99 minuter (se skiva 2 i boxen), men tvärtemot olika rykten och Allan Browns hängivna försök att rekonstruera hela förloppet så har Hardys version aldrig visats offentligt.

För att ytterligare spä på förvirringen uppger diverse källor – diverse filmlexikon och Internet Movie Database – sinsemellan vitt skilda längder på de olika versionerna. Brown anger till exempel felaktigt den brittiska versionen till 84 minuter. Slutligen, är de kortare versionerna inte bara trimningar av Hardys 102 minuter långa klippning utan delvis omstrukturerade i berättandet och med scener som inte fanns med i den ursprungliga versionen. Någon originalversion värd namnet tycks det alltså inte finnas, och därför är det bra att 99-minutersupplagan kallas ”extended version” i dvd-utgåvan och ingenting annat.

Den tekniska kvaliteten på Anchor Bays dvd är genomgående utmärkt, framförallt med tanke på att originalnegativet inte använts utan ett duplikat från de fåtal befintliga kopior ur detta negativ som existerar. Det finns en märkbar kvalitetsskillnad i scenerna som enbart finns i den längre versionen, men även i de mer slitna partierna handlar ändå om en acceptabel bild- och ljudåtergivning. Prisskillnaden på tjugo US-dollar (cirka 210 SEK) mellan billighetsversionen (alltså bara skiva 1) och specialutgåvan är däremot absurd och motiveras endast av den i och för sig originella men opraktiska trälåda som utgör omslaget till den senare. Själva skivorna kostar,som bekant, bara några kronor att producera.

Arvet efter The Wicker Man lever vidare, och det är möjligt att fler filmer kommer i dess efterföljd. Innan sin död den 6 november 2001 skrev Anthony Shaffer på ett manus till en uppföljare, The Wicker Man II, som utspelas 25 år senare med i stort sett samma rollgestalter. Även dokumentärfilmaren Joe Berlinger, som spelfilmsdebuterade med den skrämmande usla Book of Shadows: Blair Witch 2 (2000), har hotat med en nyinspelning med handlingen förlagd till i USA. Klart är att Anthony Shaffers uppslag och undertexter i originalmanuset förtjänar ett bättre konstnärligt handlag.