Sjöjungfrun i Shanghai – Michael Tapper

Su Zhou He
Kina/Tyskland/Nederländerna/Japan/Frankrike 2000. Regi, manus: Lou Ye. Foto Wang Yu. Musik: Jörg Lemberg. I rollerna: Zhou Xun, Jia Hongshen, Hua Zhongkai, Yao Anlian.
Södran i Lund

Lou Yes andra film efter debuten med den i väst uppmärksammade Weekend Lover (1995) är en uppdatering av Hitchcock-klassikern Studie i brott (Vertigo, 1958). Här handlar det om en försvunnen och kanske död kvinna, den ljuva Moudan, som tycks ha en dubbelgångare i nattklubbsdansösen Meimei. Och liksom Kim Novak gjorde för Hitchcock, så spelar Jia Hongshen de två kvinnorna som kanske är en och densamma i Sjöjungfrun i Shanghai. Ye komplicerar dramat ytterligare genom att Meimei dels har en förbindelse med en frilansande videofilmare som fungerar som berättarjag i delar av filmen, dels dras till Moudans älskare Mardar. Snart börjar hon dessutom fantisera om att hon är Moudan.

Men även om Ye låter filmens kompositör, Jörg Lemberg, understryka kopplingen till Hitchcock med hjälp av musikaliska variationer på Herrmanns berömda partitur till Studie i brott, så är bildspråken helt olika regissörerna emellan. Ye använder genomgående en skakig, handhållen kamera, gerillafilmteknik i den till synes spontana filmningen bland Shanghais gatuliv och en nya vågen-inspirerad jump cut-teknik i klippningen som mest påminner om Dogma 95.

Till detta ska läggas ett självmedvetet och ständigt problematiserat berättande som oavbrutet drar uppmärksamheten till filmens karaktär som fiktion och myt. Videofilmaren är en rollgestalt som vi aldrig får se eller ens veta namnet på. Till en början ser han ut att vara regissörens alter ego eftersom vi via hans videokamera möter rollgestalterna. En så konsekvent användning av subjektiv kamera har så vitt jag vet bara sin like i Robert Montgomerys formexperimentella film noir Kvinnan i sjön (1947). Här blir det emellertid snart ganska absurt när videofilmarens flickvän flera gånger kör huvudet i kameran under parets intima stunder.

Men plötsligt då Mardar börjar på sin tillbakablickande berättelse om kärleksaffären med Moudan kopplar kameran loss från videofilmarens synvinkel och börjar fungera som en traditionell, utanförstående iakttagare. Nu får emellertid de fortsatt irriterande skärpejusteringarna under tagningarna och de ibland väl sjösjuka kamerarörelserna inte sin förklaring i att det är videofilmaren som är upphovsmannen. Istället hänvisar greppen direkt till regissören Ye själv. Lika osäkra som vi blir om rollgestalternas identiteter och sanningen om det älskade paret Moudan och Mardar blir vi därför om vem som egentligen är filmen berättare.

I Sjöjungfrun från Shanghai finns en formell experimentlusta och en filmhistorisk medvetenhet i berättelsen som är beundransvärd som borde tjäna som inspirationskälla för många lågbudgetfilmare. Sanningen och säga finns det ingen i Sverige som visar upp ett liknande register i sitt filmhantverk. På grund av dessa kvaliteter förlåter man de ovannämnda irritationsmomenten och till en del även den nattståndna skildringen av kvinnan som ett ljuvt, piedestalsatt men outgrundligt väsen. Lou Ye är ett nytt intressant namn i den unga, kinesiska filmen som jag hoppas vi framledes får se fler filmer av på svenska biografer.