Rollerball – Michael Tapper

USA/Tyskland/Japan 2002. Regi: John McTiernan. Manus: Larry Ferguson, John Pogue efter William Harrisons manus till Rollerball (1975). Foto: Steve Mason. Musik: Eric Serra. I rollerna: Chris Klein, Jean Reno, LL Cool J [James Todd Smith], Rebecca Romijn- Stamos.
Filmstaden i Malmö och Lund

Författaren William Harrison och regissören Norman Jewisons 27 år gamla originalversion om ett modernt gladiatorspel ansträngde sig åtminstone lite grann för att skapa en politisk undertext. I den filmens cyniska och ironiska framtidsvision har storbolagen ersatt nationerna och styr världen på samma sätt den gängse nidbilden av samtidens planekonomiska Sovjetunionen.

De ambitionerna är som bortblåsta i årets nyinspelning. Rollerball 2002 koncentrerar sig istället på att reprisera en gammaldags skräckbild av forna Sovjetunionen och Asien som barbarins hemland, dit de våldsamma spelen förlagts. Här tycks blodtörsten vara en grundläggande drift hos Vilda Österns genomgående fula, skitiga och elaka folkslag.

En tröst är kanske att det säkert var en avgörande faktor som gjorde filmen svårsåld även på hemmaplan. Paradoxalt nog tycks nämligen händelserna den 11 september i fjol ha gjort den slags stereotyper svårsmälta.

Men även som actionfilm betraktat är nya Rollerball undermålig. Som så många kollegor idag ersätter McTiernan genomtänkta stunt- och spänningssekvenser med suddigt foto, hastiga kamerarörelser och frenetisk klippning. Men resultatet blir inte adrenalinförhöjning, utan snarare leda över bristen på någon intelligent tanke bakom iscensättningarna. Extra besvärande för en film där rollgalleriet är en uppsättning ointressanta tråkmånsar.