One Hour Photo – Michael Tapper

USA 2002. Regi, manus: Mark Romanek. Foto: Jeff Cronenweth. Musik: Reinhold Heil, Johnny Klimek. I rollerna: Robin Williams, Connie Nielsen, Michael Vartan, Dylan Smith.

Biopalatset i Malmö

Rockvideoregissören Mark Romaneks långfilmsdebut handlar om ensamma fotohandlarbiträdet Sy Parrishs (Robin Williams) voyeuristiska fixering vid en familj i den trogna kundkretsen. Som hans namn, snarlikt engelskans ”perish” (förgås, vissna bort), antyder skildras en steril och syrefattig tillvaro i amerikansk förortsalienation med renons på spontana livsyttringar. Men i likhet med den närbesläktade American Beauty (1999) döljer förstås denna sömngångaraktigt lugna yta en vulkan av undertryckta känslor som förvridits till perversioner.

One Hour Photo plockades upp för distribution av Fox efter att ha uppmärksammats på årets upplaga av Sundance Film Festival. Där jämfördes Romaneks kyligt distanserade kamera, strama skådespelarregi och rika symboliska undertext med Stanley Kubrick. Och på samma sätt som Kubrick gjorde med Peter Sellers i Lolita (1962), lockar Romanek här fram en annan och mer påträngande hotfull sida hos den annars så ofta burleske clownen Williams.

Hans småborgerliga pedant är till en början mest komiskt marionettartad i all sin färglöshet. Sedan får vi gradvis inblick i den underliggande livstragedi som han betvingar med sin inrutade tillvaro och söndagsskolekammade frisyr. Slutligen sprängs förstås alla fördämningarna hos denne hämmade lilla Fridolf-figur och utmynnar i en desperat fantasiutlevelse.

Än mer psykologiskt naket än i Christopher Nolans Insomnia, som gick på bio tidigare i höst, kämpar Williams för att ge trovärdighet åt en diffus och svårbemästrad rollgestalt. Och att han under finalen går bet på uppgiften är inte svårt att förstå. För här blir Romanek, likt Kubrick ibland, väl didaktisk i sitt konstnärliga uttryck; trovärdigheten får stå tillbaka för en alltför schematiskt och rätvinkligt upplagd symbolik. Följaktligen blir berättelsen och karaktärerna bara mekaniska redskap för undertexten i stället för att fyllas med kött och blod.

Som helhet är ändå One Hour Photo en av biorepertoarens mest sevärda filmer just nu. Här finns en imponerande ambition i bildberättandet, med kameraplacering och klippning som främsta instrument. Hade manuset varit av samma kaliber skulle filmen kunnat bli en klassiker, och utifrån den här prestationen ser Romanek definitivt ut som ett framtidslöfte.