Men in Black II – Michael Tapper

USA 2002. Regi: Barry Sonnenfeld. Manus: Robert Gordon och Barry Fanaro efter Lovell Cunninghams tecknade serie. Foto: Greg Gardiner. Musik: Danny Elfman, Will Smith. I rollerna: Will Smith, Tommy Lee Jones, Lara Flynn Boyle, Rip Torn.
Royal och Filmstaden i Malmö, Filmstaden i Lund.

Framgångarna för MINORITY REPORT kan förhoppningsvis ses som ett löfte om en kommande våg av intellektuellt ambitiös science fiction på film. Motsvarande hoppas jag att Men in Black II blir en parodisk final på dominansen för de pseudovetenskapliga, pompösa och träaktiga – för inte säga träskalliga – såporna och actionfilmerna i så kallade rymdmiljöer.

Och det börjar lovande: En påhittad tv-serie från 1970-talet, gjord för att appellera till USA:s penningstarka UFO-spanarkultur, rekonstruerar ett samtida möte mellan filmens hemliga rymdimmigrantpolis, Men in Black, och några rymdoperaklädda utomjordingar. Iscensättningen är klockrent kalkonartad i sämsta Ed Wood-tradition, med fiskelinorna till farkosterna synliga och kostymer i Buttericksklass. Rymdskeppet med handlingens superskurk, Serleena, är modellerad på en välbekant citruspress och skurken själv är ett klumpigt tentakelmonster direktimporterat från kalla krigets 1950-tal.

Klipp till nutid. Ett rymdskepp landar i en park i New York. Samma citruspress. Samma utomjording. Men nu är de visuella effekterna förbättrade med påkostad, datoranimerad finish. Och i sann backlash-anda givetvis förvandlar sig givetvis den blodtörstiga rymdskurken Serleena omgående till sexig fotomodell (Lara Flynn Boyle), komplett med det senaste i underkläder, innan jakten tas upp på den kryptiska (och, förstås, aldrig förklarade) grunka som gör sin ägare till universums härskare.

Det är, med andra ord, en utomordentlig sammanfattning av den bedövande fantasilösheten och reaktionära enfaldigheten i sf-skräp på hög budget som Species (1995) och Independence Day (1996)?

Resten av handlingen består av löst sammanfogade sketcher som växlar i kvalitet beroende på närvaron av agent K (Tommy Le Wallace). Dennes byråkratiska pedanteri, stenansikte och lakoniska understatements i de mest absurda situationer är den oslagbart största tillgången här liksom i den första filmen. Will Smith, vars skådespelarregister aldrig utvecklats efter såpan Fresh Prince from Bel Air (1990–96), är betydligt blekare som agent J. Bäst fungerar han som bollplank för den rappkäftade rymdhunden Frank (röst: Tim Blaney), som blir hans partner i filmens början.

Annars är det Barry Sonnenfelds regi, byggd på visuella gags med påtagligt släktskap till Coen-bröderna (för vilka han en gång arbetade som filmfotograf), som är den verkliga stjärnan. Vitsiga repliker i förbigående, referenser till film- och kändisvärlden samt snabbt förbiilande upptåg i bildrutans periferi är tydligt utformade för att locka publiken till att se om filmen flera gånger.

Men Men in Black II blir i slutänden ändå en lättförglömlig upplevelse eftersom den lider av det klassiska uppföljarsyndromet: upprepning. Hur självironiskt blinkande och gatsmart filmen än är så förblir den endast en repris av originalet med obetydliga variationer. Överraskningsmomentet och nyhetens behag finns inte längre.

Det är inte utan att man upprepade gånger känner sig som en av pendlarna på den tunnelbanestation agent J passerar grenslad över en uppretad jättemask från yttre världsrymden: Man hajar till för en sekund. Men sedan vandrar tankarna åter till vardagsbestyren.