K19-The Widowmaker – Michael Tapper

USA 2002
Regi: Kathryn Bigelow. Manus: Christopher Kyle efter ett originalmanus av Louis Nowra. Foto: Jeff Cronenweth. Musik: Klaus Badelt. I rollerna: Harrison Ford, Liam Neeson, Peter Sarsgaard, Christian Camargo.
Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Kathryn Bigelow har en lyrisk fingertoppskänsla för visuellt berättande som avslöjar hennes bakgrund som bildkonstnär. Det har hon med konstnärlig om än sällan ekonomisk framgång använt sig av i en rad actionmättade genrefilmer: Near Dark, Point Break, Strange Days. Desto tråkigare då att hon i sina två senaste produktioner har arbetat med undermåliga manus.

I K19: The Widowmaker ser man tydligt hur hon söker de mänskliga nyanserna och motsägelserna i den extremt hierarkiska och formaliserade militärvärld hon skildrar. Temat är ovanligt och djärvt: en verklighetsbaserad historia om hur en rysk atomubåtsbesättning år 1961, alltså mitt under kalla krigets värsta år, råkar ut för ett reaktorhaveri. För att undvika härdsmälta som möjligen kunnat utlösa båtens kärnvapenarsenal och därmed sätta igång ett världskrig tvingas besättningen till akuta reparationer som utsätter dem för dödliga strålningsskador.

Så länge man håller för öronen och bara betraktar Bigelows begåvning för elegant kamerakoreografi, precision i klippningen och subtil skådespelarmimik ser det bra ut. Men så fort man släpper taget är det kört. Då drabbas filmen oåterkalleligen av Christopher Kyles sökta repliker och fåniga dramatiska omkastningar. För att inte tala om kompositören Klaus Badelts högljudda, ständigt malande bombasmer som frenetiskt arbetar sig igenom filmmusikhistoriens samtliga dramatiska klichéer.