I korthet – Michael Tapper

En av de bästa och viktigaste krigsfilmerna är klassikern På västfronten intet nytt (All Quiet on the Western Front, 1930; Universal, region 1). Liksom Erich Maria Remarques bok är filmen oförglömlig. Lewis Milestone använder här den nya ljudfilmens alla möjligheter. Under frontscenerna viner och kreverar granaterna oavbrutet på ljudbandet tills det blir nästan outhärdligt för åskådaren. Och handlingens kärva men konsekventa upplösning i den abrupta slutbilden tillhör filmhistoriens mest chockerande och samtidigt perfekta för en berättelse om unga, naiva mäns väg slakt i ett idiotiskt krig. Glöm Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, 1998). Köp den här filmen istället på dvd och passa på att komplettera med Andrew Kellys utmärkta bok Filming All Quiet on the Western Front (London: I B Tauris 1998), som just utkommit i häftad upplaga.

Vill man ta civilisationspessimismen ett steg vidare så har det kommit några böcker med anledning av det slutande 1900-talets många katastrof- och domedagsfilmer. Den nöjer sig med den småskaliga katastrofen kan kanske ha ett visst utbyte av Stephen Keanes habila men konventionella Disaster Movies: The Cinema of Catastrophe (Short Cuts 6; London & New York: Wallflower Press, 2001), som går igenom den här undergruppen filmer från 1970-talet och framåt. Inte mycket nytt men en grundlig – närmast telefonkatalogliknande – uppräkning av titlar till vidhängande mer eller mindre seriösa kommentarer ger Sight and Sound-medarbetaren och skräckförfattaren Kim Newman i sin millenieskiftespräglade Apocalypse Movies: End of the World Cinema (New York: St Martin’s Griffin, 2000). Mycket till analys blir det inte, men boken kan ju användas som ett referensverk för sin undergenre.

Många journalister kände sig uppenbarligen kallade i slutet av förra året att skriva om dvd-utgåvan av Gudfadern-filmerna, The Godfather DVD Collection (Paramount, region 1 & 2), så det kändes något överflödigt att fälla ytterligare kommentarer om en samling som mest består av tidigare utgivet material och regissören Francis Fords Coppola huvudsakligen repriserade anekdoter från tidigare intervjuer. Däremot reagerade jag på videoöverföringen, som särskilt i den första filmen helt tagit bort den bärnstensgula tonen i färgfotot. (Ni som har den tidigare laserboxen med filmerna kan jämföra.)

Som prenumerant på filmfotografernas facktidning American Cinematographer skrev jag till dem och undrade om Gudfadern-fotografen Gordon Willis kommenterat detta, men inget svar har ännu kommit. Det är omvittnat att tidigare produktionschefen på Paramount, Robert Evans, var emot denna medvetna färgmanipulation, och kanske har han här slutligen fått sin hämnd efter alla bråken med regissören.

För alla er som nu sett er mätta på denna machiavelliska familjesaga rekommenderar jag hursomhelst den utmärkta antologin i serien Cambridge Film Handbooks: Nick Browne (red) Francis Ford Coppola’s The Godfather Trilogy (Cambridge: Cambridge University Press, 2000). Fem välskrivna essäer + redaktörens inledning om allt från maffiamytologi till etnicitet till ideologiska undertexter till användningen av operamusik gör filmupplevelsen väsentligt rikare.

Brittiska filminstitutet fortsätter sin utgivning av filmklassiker på dvd, och som jag nämnt tidigare, är något för er som inte har råd med de ofta dyra motsvarigheterna från amerikanska Criterion. I releaselistan för i år finns de två ofta marginaliserade men sevärda Kurosawa-filmerna Revolvern (Nora Inu, 1949) och Den vilda jakten (Kakushi Toride No San-Akunin, 1958) under de engelska titlarna Stray Dog respektive The Hidden Fortress (bägge på BFI Video, region 2).

Den förstnämnda innehåller inget extra, men den andra har försetts med en ganska bra intervju med George Lucas om hans inspiration av Kurosawa i såväl bildkomposition som klippning. Den vilda jakten har också en hel del likheter med intrigen till Lucas’ Star Wars: Episod IV: Nytt Hopp (Star Wars: Episode IV: A New Hope, 1977), fastän han förnekar det genom att, som alltid, peka ut 1930-talets Blixt Gordon-följetonger som den direkta förlagan. Ändå är det svårt att bortse från de många gemensamma dragen.

En film som dessvärre inte funnits i en bra utgåva sedan Criterions specialversion på laserskiva är Trainspotting (1996). Tills en lika bra dvd-överföring finns att tillgå får ni hålla tillgodo med Murray Smiths läsvärda bok i BFI Modern Classic-serien: Trainspotting (London: BFI 2002). Författaren koncentrerar sig – passande nog för detta nummer – till stor del på hur filmen använder sig av poplåtar tillsammans med associativ klippning som nyckeln till filmens särpräglade berättande. Ämnet popmusik i brittisk film har även en av detta nummers medarbetare, Kevin J Donnelly, ägnat sig åt i en ny bok på BFI. Men den kommer att recenseras först i nästa nummer.

Steven Lisbergers avantgardistiska dataspelsaga Tron (1982; Disney DVD, region 1) blev en flopp då den fick sin biopremiär. Sedan dess har den stadigt vuxit i rykte, och nu, 20 år senare, kan man bara konstatera att den var åtminstone ett decennium före sin tid. Handlingen är en tämligen konventionellt moderniserad omstöpning av den klassiska riddarsagan, men det är i den för tiden revolutionerande animationen (som mestadels inte gjorts med datorstöd) som filmen har sitt speciella värde.

I det avseendet är den fortfarande unik, och kanske är det därför som Disney nu ger ut den i en påkostad box med perfekt överföring och hela fem timmar mestadels mycket intressant extramaterial. Dessutom har man påbörjat produktionen av en uppföljare – även den regisserad av Lisberger – som ursprungligen hade titeln Tron 2.0 och som var tänkt att släppas i år. Nu har den skjutits upp till 2003 och döpts om till TronKillerApp. Den som försöker gå in på dess hemsida www.tronkillerapp.com får dock inte mycket till information. Istället möter man en skärmbild (se bild) som känns igen från den första filmen. Retrokaraktären på den efterföljande, virusliknande skärmstörningen är förvisso charmig, men lite mer information än ett enkelspårigt skämt borde en pengastinn koncern som Disney kunna locka med.

En ännu dyrare flopp blev Ridley Scotts storslagna och helt studioinspelade sagofilm Legend (1985; Universal, region 1). De två huvudpersonerna, den fattige skogshuggaren (Tom Cruise) och den bortskämda prinsessan (Mia Sara), är bleka i jämförelse med den operamässiga pondusen hos Tim Curry som ondskan inkarnerad i Darkness. Ytterst är stjärnan i filmen ändå det överlastade ateljébygget med ett helt fungerande ekologiskt system, och någon bärande symbolisk undertext har filmen inte. Det blir mest reklamfilmsinspirerat ögongodis. Ett konstnärligt bättre alternativ är därför Scott och manusförfattaren William Hjortsbergs uppenbara inspirationskälla: John Boorman och Rospo Pallebergs intellektuellt kittlande och visuellt överdådiga metasaga Excalibur (1981; Warner Home Video, region 1 & 2).

Katastrofalt dåligt gick det också för den oinspirerade nyinspelningen av The Time Machine (2002), trots att författaren H G Wells egen ättling Simon regisserade på en väl tilltagen budget. Då är faktiskt George Pals version Tidsmaskinen (The Time Machine, 1960; Warner Home Video, region 1) att föredra. Och det med förbehållet att träbocken Rod Taylor spelar huvudrollen. Gjord under kalla krigets hetaste år är filmen en intressant ångestvision om den apokalyps som ständigt hotade världen. Taylor själv är värd för en hyfsat intressant dokumentär om filmens tillkomst och om designen av den viktorianska retro-sf-tidsmaskin som faktiskt dyker upp i endast lite modifierat skick i 2002 års version.

Kraftlös och blek ter sig också Harry Potter och de vises sten (Harry Potter and the Philosopher’s Stone, 2001; Warner Home Video, region 1 & 2). Med den av författare J K Rowling föreslagne Terry Gilliam vid spakarna kunde det ha blivit en originell fantasy-fest. Nu har det blivit en ordinär, städad och småtrist historia med mediokra till rent av dåliga rollprestationer. Dvd-utgåvan har inte heller mycket att erbjuda i form av extramaterial. Med tanke på intäkterna bara från förhandsförsäljningen av biofilmen, videoutgåvorna och alla biprodukter är faktiskt förpackningen usel. Varför inte slänga in ett gratisspel på den extra dvd-skivan istället för allt det nonsens man nu stoppat dit och som bara syftar till att ytterligare kränga fler varor.

Farlig förbindelse (Fatal Attraction, 1987; Paramount, region 1), en nästan fyrkantigt traditionell melodram med skräckfilmseffekter, blev ett socialt fenomen – åtminstone i USA – på grund av sitt ämnesval. Adrian Lyne kommenterar på separat ljudspår men, till skillnad från Camille Paglia och Paul Verhoevens reflektioner till Basic Instict-dvd:n (se Filmhäftet 120/2002:2), förmedlar han inte mycket till djupsinnigheter. Att Glenn Closes frisyr av värsta åttiotalspermanent leder associationerna till Medusa undgick väl inte någon. Bättre är då dokumentären Social Attraction, där Glenn Close berättar att hon här såg chansen att bryta med sin tidigare präktiga image på film och Michael Douglas anser i liberal anda att könsjämlikhet också borde gälla för psykotiska knivmördare.

Alla av dem avfärdar förstås att filmen skulle vara en backlashmetafor för decenniets oberoende karriärkvinnor, och bara i förbigående nämns den uppenbara undertexten av sexualskräck i kölvattnet på den begynnande aids-epidemin. Producenterna Sherry Lansing och Stanley R Jaffe lyckas med konststycket att medge att de visste att de gav sig ut på politiskt minerad mark. Ändå säger Lansing strax därefter att hon inte förstod feministernas häftiga reaktioner på resultatet förrän hon fick det förklarat för sig av Gloria Steinem. Det är inte utan att man häpnar.

I övrigt är extramaterialet av marginellt intresse. Man har utmärkt nog inkluderat det ursprungliga slutet, som efter en testvisning lyftes bort till förmån för en ny, Diabolique-inspirerad och våldsammare final. Men det är bara att konstatera att ingetdera alternativet höjer sig över det konventionella. Som vanligt saknas också nyckelfiguren i sammanhanget: manusförfattaren. Bara Sherry Lansing berättar lite om britten James Deardens kortfilm, som senare låg till grund för hans långfilmsmanus. Men varför inte intervjua Dearden själv? Och varför inte inkludera hans kortfilm på dvd-utgåvan?

Kontroversiell, skamlös men ändå rättfram och knappast orimlig i sin skildring är däremot Tinto Brass’ skandalomsusade Caligula (1979; Scanbox region 2). De brittiska karaktärsskådespelarna John Gielgud, Malcolm McDowell (som spelar titelrollen), Helen Mirren med flera stämde producerande Penthouse för att man efter inspelningen klippt in hårdporrscener (vad annat var att vänta?) men har förmodligen ändå tjänat en bra hacka på filmens ekonomiska framgångar. Här finns trots allt en uppfriskande naken representation av det perversa tillstånd som finns inbyggt i alla hierarkiska system. I ljuset av de verkliga historiska händelserna är den emellertid ändå rätt tam, och vid sidan av McDowells febriga utspel är filmen stel och tradig.

Redan tidigare hade det infamösa namnet lockat C-filmsregissörer att göra filmer som Joe Caligula (1966) och Caligula Reincarnated as Hitler (L’Ultima orgia del III Reich, 1977). Men nu kom en ström av filmer med porr- och splatterinslag som alla inkluderade Caligula i titeln, till exempel Joe D’Amatos Caligula II: The Untold Story (Caligula: La storia mai racontata, 1981). På baksidan till den svenska dvd-utgåvan av Tinto Brass’ film har man skrivit en rörande varningstext av den typ man kunde förvänta sig finna på en videokassett strax efter Studio S’ moralpanikprogram 1980. Tyvärr gör det inte själva innehållet mycket bättre.

Då har man betydligt roligare i sällskap med två av splatterfilmens höjdpunkter från yuppieeran som nu släppts i lyxutgåvor: Evil Dead (1982; Anchor Bay region 1) och Re-Animator (1985; Elite Entertainment region 1). Oslagbart bästa förpackning har Evil Dead fått som bilaga till den för filmen fejkade, sumeriska demonbesvärjelseboken Book of the Dead, designad av Tom Sullivan. Tyvärr har det varit ont om garvat mänskligt skinn på marknaden, så hugade spekulanter får nöja sig med en lateximitation på omslaget. För denna lyxversion har stjärnan Bruce Campbell gjort en underhållande men knappast oundgänglig dokumentär på 50 minuter om fankultur och då särskilt om Evil Dead-trilogins fanatiska anhängare, ”Deadites”. I övrigt är extramaterialet identiskt med de betydligt billigare specialutgåvorna. Här kan man bland annat höra regissören Sam Raimi (aktuell med Spider-Man) på fullt allvar hävda att filmens ofta censurklippta scen, då en av flickorna våldtas av de demonbesatta träden i skogen, inspirerats av Macbeth. Tro det den som vill.

Mest extramaterial för pengarna erbjuder nog ändå Re-Animator, som till normalpris har två parallella kommentarspår till filmen, en extra skiva och totalt sex timmars godmodig splatterfest. Liksom i fallet Evil Dead är det knappast djupsinnig analys som avhandlas, trots regissören Stuart Gordons bakgrund inom Chicagos avantgardistiska teaterscen och producenten Brian Yuznas gedigna genrekunskaper. Medvetna om den nu ekonomiskt välbeställda medelklassen av tidigare Fangoria-läsare är det myskväll med filmblod på menyn för hela slanten. Anekdoterna står som spön i backen och för den som vill få lite djupare insikter är det frustrerande. Men Re-Animator är ändå den hittills bästa efter H P Lovecraft, tillika den mest underhållande. Och det är bara att hoppas att Yuzna snart även ger ut sin sublima överklassparodi Society (1988) på dvd.

Exploatering med en gnutta politisk undertext finner man också i två genreklassiker från 1970-talet som med publikfriande ”slå’n-på-käften”-scener ska bibringa oss budskapet att våld är fel: science fiction-filmen Rollerball (1975; MGM Home Entertainment region 1 & 2) och komedin Slagskottet (Slap Shot, 1977; Universal region 1). Den första använde sig av Münchens sterila arkitektur för den olympiska byn som framtidsmiljö och velodromen som plats för själva Rollerballspelet. Inramningen är klassisk efterkrigs-sf: Multinationella företag har delat upp världen mellan sig, utkämpar symboliska krig genom en blodig sport och har samlat all världens kunskap i en jättedator modell HAL 9000 från ÅR 2001 – ETT RYMDÄVENTYR (2001: A Space Odyssey, 1968).

I en av filmens överraskande roliga scener kan datorteknikern (utsökt spelad av Ralph Richardson) inte få denna gudalika über-intelligens att fungera utan börjar sparka och skälla. Det inspirerade tydligen Lindsay Anderson till att göra ett än mer komiskt inslag med en misslyckad dator-Messias i Brittiska sjukan (Britannia Hospital, 1982). I övrigt är det pseudo-anarkistiska, individualistiska budskapet om frihet i ett likformigt samhälle tämligen fånigt utformat. Men actionslagen är föredömligt regisserade och klår med hästlängder de kalkonartade motsvarigheterna i årets nyinspelning med samma namn. Den tillönskar jag för övrigt en snabb glömska arkiven.

En burlesk pärla till synes utan ett uns av intellektuella pretentioner (men som i förbigående fångar en intressant tidsbild) är Slagskottet. Filmen handlar om ett ishockeylag på dekis i farmarligan i direkt parallell till alla industrinerläggningar i deras tröstlösa hemstad någonstans i norra USA. Lösningen på lagets allt annat än populära status och möjligheten för dem att säljas till ett sponsorsföretag i Florida gör det åldrade och slitna hockeylaget till skamlösa publikfriare. In kommer de tre infantila och brutala bröderna Hansen (spelade av farmarlagsveteranerna David Hanson, Jeff Carlson och Steve Carlson). Med sina fula grepp och beredvillighet till rallarslagsmål blir de snart populära dragplåster och vägvisare för lagets nya spelstil. Intressant att notera i denna grabbiga historia är att manuset faktiskt har skrivits av en kvinna: Nancy Dowd. Tyvärr är hon inte med någonstans i extramaterialet.

Slagskottet hade visserligen Paul Newman i huvudrollen, men det var de fiktiva Hanson-bröderna som fick en fanclub och senare, med internet, en egen hemsida. Nu är de tillbaka, både som överåriga råskinnsveteraner i direkt-till-video-uppföljaren Slap Shot 2: Breaking the Ice (2002), och som kommentatorer till den här dvd-utgåvan. I en dokumentär och på kommentarspåret möter vi dem både i och utanför sina rollgestalter. Här får vi i en intervju reda på att filmens sanslösa våldsinslag faktiskt var ganska nedtonade jämfört med verkligheten under deras tid som spelare. Sedan iklär de sig sina roller igen för att på kommentarspåret referera filmens råare höjdpunkter (lågvattenmärken?), och det blir förstås en uppvisning i osentimental folkhumor som är svår att motstå. Ett måste som uppvärmning till höstens hockeysäsong.

Slapstickhumor och -våld i den högre skolan bjuds det även på i Monty Python and the Holy Grail (1975; Columbia TriStar Home Entertainment region 1 & 2), den första och kanske bästa av deras långfilmer, som på svenska fick den meningslösa titeln Monty Pythons galna värld. Till komedigängets extrainslag hör två parallella kommentarspår, ett av regissörerna Terry Gilliam och Terry Jones samt ett där de övriga (minus förstås den avlidne Graham Chapman) gnäller och baktalar sina regissörer. Dessutom finns här oundgängliga tillägg, som en instruktionsfilm om användandet av kokosnötter för hovklapper, en underhållande bisarr meny av Gilliam och barnens favorit: riddarnas dans i Lego-version. För personer med nedsatt hörsel har menyn en särskild funktion. Klickar man på den gallskriker Python-gänget ut rubrikerna vi ser på tv-skärmen. Kanske en fingervisning om ett nytt standardinslag på framtida dvd-utgåvor?