USA 2002
Regi: Steven Soderbergh. Manus: Coleman Hough. Foto: Peter Andrews (alias Steven Soderbergh). Musik: Jaques Davidovici. I rollerna: Julia Roberts, Blair Underwood, Catherine Keener, Mary McCormick.
”Ni ska ha roligt vare sig ni vill det eller inte”, lyder punkt 10 i det Dogma 95-liknande manifest Soderbergh skrev inför extremlågbudgetfilmen Full Frontal. Tyvärr gäller det nog endast några få av de närmast sörjande kring den här filmen om några människor med de mest långsökta – för att inte säga ointressanta – kopplingar till en filminspelning i Los Angeles. Att exempelvis se David Fincher beordra Brad Pitt att för 49:e gången säga samma replik är inte underhållande ens om man vet att denne regissör gjort sig (ö)känd i filmindustrin för sitt pedanteri.
Soderbergh verkar mest använda Full Frontal som en förevändning för att få leka med det nya digitala videoformatet tillsammans med vänkretsen i Hollywood. Det resulterar i att åskådaren långa stunder och med tilltagande huvudvärk finner sig stirrande på suddiga, korniga färgfält med obefintlig konstrast till ett dåligt mixat ljudband med banal dialog. Varför det ser ut på det sättet är obegripligt, särskilt med tanke på att både Francis Ford Coppola (Älskling, jag hatar dig) och Lars von Trier (Medea, Idioterna) tidigare använt videomediet till betydligt bättre och intressantare resultat.
Här finns enskilda scener, till exempel den experimentella teaterpjäsen om Hitler eller det pinsamma Hollywoodpartyt, som var för sig hade kunnat utvecklas till sevärda kortfilmer. Men i Full Frontal finns en tydlig ovilja att berätta, något som visserligen kan vara intressant om man har någon annan, formellt nyskapande idé för hur filmmediet ska användas. Exempel på det finner man exempelvis hos Jean-Luc Godard och Peter Greenaway. Här finns det emellertid inte ett uns av något motsvarande.
© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-09-20.