Donnie Darko – Michael Tapper

USA 2001
Regi Richard Kelly Manus Richard Kelly Foto Steven Poster Klipp Sam Bauer, Eric Strand Scenografi Alexander Hammond Visuella effekter Marcus Keys (Amalgamated Pixels) Musik Michael Andrews.
Med Jake Gyllenhaal Donald ”Donnie” Darko Mary McDonnell Rose Darko, Donnies mor Maggie Gyllenhaal Elizabeth Darko, Donnies syster Jena Malone Gretchen Ross Beth Grant Kitty Farmer Katharine Ross Dr Lilian Thurman Patrick Swayze Jim Cunningham James Duval Frank Drew Barrymoore Karen Pomeroy Patience Cleveland Roberta Sparrow, kallad Grandma Death.
Producenter Adam Fields, Sean McKittrick Produktionsbolag Flower Films, Adam Fields Productions och Gaylord Films för Newmarket i samarbete med Pandora Cinema Längd 113 minuter.

DVD
USA 2002
Distribution (region 1) Fox Home Entertainment Bild Cinemascope 2.35:1 Ljud Dolby Digital 5.1 Extramaterial Regissörens och huvudrollsinnehavarens kommentarer. Kommentarer av övriga skådespelare och medarbetare i filmteamet. Reklam- och undervisningsfilmer för Cunning Visions (med eller utan ironiska kommentarer). Utdrag ur den fiktiva boken The Philosophy of Time Travel. Fejkade websidor. Stillbilder. Designskisser. 20 bortklippta eller förlängda scener (med eller utan kommentarer). Essä om musiken till filmen.

En villaförort i Kalifornien, den 2 oktober 1988. Tonårige Donnie Darko vaknar upp på en väg uppe i bergen efter ännu en av sina återkommande nattliga sömngångarvandringar. Hans familj oroar sig för honom, och psykologen han går till en gång i veckan menar att Donnie har psykotiska tendenser med drag av paranoid schizofreni. Hon börjar därför med hypnosterapi och ökar hans medicinering. Den enda ljuspunkten i Donnies alienerade liv är nyinflyttade klasskamraten Gretchen, som blir hans flickvän.

Under sina alltmer frekventa sömngångarpromenader och hallucinationer hemsöks Donnie av monsterpåskharen Frank, som hävdar att Jorden ska gå under om 28 dagar och att han har några uppdrag som Donnie måste utföra. Som ett förebud om undergången träffas familjen Darkos hus och Donnies sovrum av en nedfallande jetplansmotor från ett oidentifierat plan. Av en slump befinner sig dock Donnie ute på en av sina sömngångarpromenader och klarar sig oskadd, liksom de andra i familjen.

På en fysiklektion kopplar Donnie samman Franks profetior med vetenskapliga teorier om så kallade maskhål som fungerar som genvägar för resor i tid och rum. Av sin lärare får han boken The Philosophy of Time Travel. Här beskrivs plasmaliknande energikanaler, bland annat utgående från människor. Dessa tolkar Donnie som möjliga maskhål. Boken visar sig vara skriven av 100-åriga enstöringen och före detta nunnan Roberta Sparrow. Barnen i trakten kallar henne Grandma Death, och Donnie ser omedelbart att hennes teckningar handlar om de slags visioner han själv upplever.

I skolan utsätts yttrandefriheten ständig för angrepp från kristna högeraktivister med gymnastiklärarinnan Kitty Farmer i spetsen. Graham Greenes novell om kriminella tonåringar, The Destructors, förbjuds i undervisningen, och engelsklärarinnan Karen Pomery får sparken. Samtidigt köper skolan in tjänster av lokale new age-gurun Jim Cunningham och hans företag Cunning Visions. Donnie utmanar Jims banala pop-psykologi under dennes föreläsning och hamnar i konflikt med skolledningen. Under en skolsoaré bränner han på Franks uppmaning ner Jims hus. Branden avslöjar ett hemligt rum där Jim har ett hemligt lager av barnpornografi, något som leder till skandal och åtal.

På Halloween-kvällen festar Donnie och Gretchen. Tillsammans med några vänner beger de sig mot Grandma Deaths hus för att Donnie ska lämna ett brev till henne, men utanför attackeras de av två klasskamrater som vill hämnas en tidigare konflikt i skolan. Under attacken dödas Gretchen av en förbikörande bil. Bakom ratten sitter pojken Frank som både till utseende och till dräkt är identisk med monsterharen i Donnies fantasier. Donnie dödar Frank med en pistol han hittat i föräldrarnas sovrum och bär Gretchens kropp hem. På morgonen kör han flickvännens kropp upp i bergen med en bil och bevittnar en märklig storm över familjens hus. Stormen är egentligen ett maskhål i tiden, och ett flygplan tappar en av sina jetmotorer ner i dess öga.

I flygplanet sitter mamma Rose med en grupp skolbarn på väg hem från en danstävling. Det är nu dagen då Frank förutspått att Jorden ska gå under, och i samma ögonblick som motorn faller ner flyttas klockan tillbaka 28 dagar. Det blir åter den 2 oktober, men den här gången ligger Donnie i sin säng när jetmotorn slår ner i hans sovrum. Han dör omedelbart. När kroppen förs bort kommer nyinflyttade Gretchen förbi. Hon frågar en granne vad som hänt och vem som är offret. Hennes blick möter Roses och de vinkar till varandra.

Richard Kellys långfilmsdebut vid 26 års ålder var den mest omtalade premiären på Sundance Film Festival i januari förra året, men så snart de amerikanska kritikerna och distributörerna såg det färdigställda resultatet blev tonläget ett annat. Kommersiellt sett bedömdes Donnie Darkos möjligheter som obefintliga på biomarknaden, och istället för att tala om Kelly som underbarn omnämndes han nu av många som en besvikelse. Först i slutet av oktober – mer än tio månader efter Sundance-premiären – lyckades distributören Newmarket i samarbete med 20^th Century Fox prångla ut den på ett fåtal biografer i USA, men resultatet blev magert och dvd-utgåvan släpptes bara några månader senare.

Det är lätt att förstå såväl de enorma förväntningarna på filmen som besvikelsen efteråt. Donnie Darko är en ambitiös och komplex men också ansträngd och spretig konstruktion som hämtat inspiration från en uppsjö av källor. Mest anslående är dess överlastade, postmoderna mosaik av teman, genregrepp och motsägelsefulla förhållande till den amerikanska filmtraditionen. Och det är här den har sin styrka, om än på bekostnad av berättelsen. De estetiskt självmedvetna ambitionerna är nämligen så dominerande att de helt överskuggar filmens eget drama och inre logik.

Här trängs genrer som klassisk ödestragedi med satirisk moralitet, tonårsrysare, romantisk komedi, science fiction och familjedrama. Som sammanfattande beteckning skulle man kunna kalla den West Coast American Gothic, en amerikansk skräckromantik av särskilt kaliforniskt märke. Dess kännetecken är nyandlighet, sektbildningar, osäker samexistens mellan konservativa samhälls- och familjeideal och en modern, narcissistisk, kroppsfixerad kultur med moralisk nihilism eller cynism som yttersta konsekvens.

Det slutande 1900-talets helt domesticerade Kalifornien blir här en negation av pionjärernas gränsland. Dessa ligger obrutna och öppna med sina till synes oändliga vidder av möjligheter för individen i västernfilmerna. I West Coast American Gothic har landskapet istället blivit en klaustrofobisk labyrint av konformistiska återvändsgränder, illustrerat av ändlösa rutnät av gator med identiska förortsvillor befolkade av alienerade invånare. Den klassiska nattbilden av Los Angeles från Hollywood-skylten (senare utvidgad till att bli den emblematiska bilden av så gott som alla samhällen i västra USA) är staden som ett gigantiskt kretskort i en dator eller annan hemelektronisk produkt. Parallellen till Kaliforniens elektronik- och nöjesindustri – delstatens ekonomiska och kulturella ryggrad – i har inte minst använts i science fiction-filmer (Tron, Blade Runner med flera) som central symbol.

Dessa villasamhällen, befolkade av amerikansk vit medelklass och spelplats för de flesta sit coms i tv-produktionen – tycks det materiella överflödet leva i symbios med andlig tomhet. Don Siegels Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956) är den kanske tidigaste och mest kända skräckskildringen av det här scenariot, där själlös, konformistisk materialism är den yttersta produkten av den kaliforniska livsstilen. Därefter har temat framförallt förvaltats av ett otal high school-filmer, till exempel upprorsdramat Unga rebeller (Over the Edge, 1979), den svarta komedin Häxor, läxor och dödliga lektioner (Heathers, 1989) och den Världsrymden anfaller-snarlika skräckfilmen The Faculty (1998). På senare tid har också konstnärligt mer pretentiösa dramer som American Beauty och Magnolia (bägge 1999) anknutit till den här traditionen.

Det som gör Donnie Darko intressantare än de flesta i den här undergenren är skildringen av huvudpersonens psykos som en logisk konsekvens av det alienerade livet i förorten och den personlighetsdödande skolan. Varken hans föräldrar eller lärarna är onda i enlighet med den traditionella bilden av att skylla samhälleliga missförhållanden på enskilda ”ruttna äpplen” i ett för övrigt fritt och demokratiskt idealsystem. Tvärtom är föräldrarna både kärleksfulla och förstående, men som välanpassade produkter av ovannämnda struktur kan de omöjligt förstå och kommunicera med sina tonårsbarn. Ångest, obehagliga ämnen och konflikter möter de med en blandning av repressiv tolerans och uppgivenhet. Ändå förfaller de aldrig någonsin till det slags karikatyrer av vulgär medelklass i förorten som exempelvis återfinns i American Beauty och som intellektuella storstadsmänniskor älskar att förakta.

Och med undantag för Beth Grants överspel i rollen som skolans Dan Quale-älskande, högerkristna moralistkärring Kitty Farmer gäller detsamma för rektorn och lärarna. Påverkade av den intellektuella repressionen i Reagans 1980-tal förbjuder de böcker med en scoutaktigt uppriktig inkvisitionsretorik när dessa inte överensstämmer med den rådande ideologin. Satiren över den kristna högern som totalitär hjärntvättningsrörelse når i filmen sin satiriska höjdpunkt när skolan hyr in lokale new age-entrepenören Jim Cunningham för att möta det man anser vara elevernas attitydproblem, det vill säga de sociala och psykologiska problem som just oundvikligen blir en följd av den rådande samhällsstrukturen.

Istället för att söka dessa socialpsykologiska orsaker bakom problemen insisterar han följdriktigt och med pop-psykologisk dogmatik på att på att roten till det onda ligger i ”rädsla”. Hans lösning ligger i ”kärlek”, en ironisk variation på den amerikanska högerrörelsens mantra om ”kinder-gentler” som lösningen på de många våldsutbrott som följde på Reagan & Bush-regimernas skärpta klassmotsättningar. När Donnie enkelt punkterar Cunninghams banala rappakalja slängs han förstås handgripligen ut – dock under de sympatiserande klasskamraternas ovationsartade bifallsrop.

Till skillnad från så gott som alla andra tonårsfilmer finner Donnie Darko inte heller lösningen i kärleken. Det är ju annars den ideologiskt försonande kompromisslösningen mellan den problemfyllda huvudpersonens individuella ambitioner och samhällets krav på konformism. Här blir emellertid kärleken inte den förväntade överväldigande och personlighetsförändrande upplevelsen för Donnie. Han fortsätter att vara alienerad och existentiellt plågad. Allt djupare sjunker han ner i sina pseudoreligiösa undergångsfantasier. Monsterharen Frank blir i sammanhanget både ett instrument med vilken Donnie kan bekräfta sin egen särskilda status – Frank väljer att berätta om undergången enbart för honom och lovar dessutom en personlig räddning vid yttersta dagen – och hans alibi för att slå tillbaka mot representanter för förtrycket, främst Jim Cunningham, vars hus han bränner ner.

Intressant är att Donnies psykos därför inte bara blir en eskapistisk utväg ur hans svåra livssituation. Den mörke dubbelgångaren är ett uttryck för såväl motstånd mot den rådande ideologiska hegemonin i samhället som ett svar på verklig känslomässig nöd. Hade regissören och manusförfattaren Richard Kelly fullföljt dessa provokativa implikationer hade filmen blivit en angelägen och utmanande civilisationskritik. Men dessvärre havererar filmen i en dramatiskt ryggradslös nödlösning som fullständigt sviker de tidigare gestaltade problemställningarna till förmån för en korkad skruvning om en inbrytande tidsparadox som raderar ut hela den politiska undertexten i det händelseförlopp vi just sett.

Kelly väljer här, förödande nog, att flirta med kvasiintellektuella regissörer som David Lynch (jämför framförallt med den narrativt kortslutna Lost Highway från 1997) och just den typen av new age-liknande perspektiv – se till exempel tv-serierna Arkiv X (The X-Files, 1993- 2002) eller Millenium (1996-1999), fenomen – som man länge trodde filmen avvisade i bland annat karikatyren av Jim Cunningham. Handlingen gör således en cirkelslutning, där inledningen upprepas men med en annan händelseutveckling: Donnie dör nu i den bisarra olyckan med flygplansmotorn.

I Kellys egna kommentarer på till filmen och några bortklippta scener förstärks dessvärre intrycket av en intellektuell härdsmälta. Kelly introducerar bland annat en bortklippt scen, där Donnies psykolog avslöjar att han egentligen inte alls är sjuk och att medicinen bara var placebo, med att psykologen kommit till insikt om att Donnies hallucinationer är verkliga och att han ”is on to something”.

Under påföljande scen, där Donnie helt oförklarligt skrattar strax innan han träffas av den nedfallande motorn, börjar Kelly tala om möjligheten av att allt bara var en dröm och att han själv inte vet vad slutet betyder. Nu behöver drömperspektivet inte betyda att händelseförloppet saknar innebörd eller den ideologiska undertexten upphävs. I exempelvis klassiker som Otto Premingers LAURA eller Fritz Langs KVINNAN I FÖNSTRET (The Woman in the Window, bägge 1944) består större delen av handlingen av en dröm. Och i dessa filmer finns det en mycket starkt ideologiskt symbolladdad, psykoanalytisk eller annan underliggande psykologisk tematik där drömmotivet är ett verktyg i gestaltningen.

Men i Donnie Darko används dröm-och hallucinationsmotivet enbart som en flyktväg. Den blir en dramatisk nödlösning för att slippa ta itu med filmens många provokativa inslag. Den tidigare påträngande civilisationskritiska tidsbilden förvandlas till en nihilistisk västgötaklimax, en gimmick eller, som antyds i de bortklippta scenerna, ett Arkiv X-liknande paranoiascenario utan någon som helst förankring i den sociala verklighet som tidigare skildrats.

I slutscenen ser vi ett montage över persongalleriet till tonerna av en sång med den i sammanhanget signifikanta titeln ”Mad World” – ursprungligen en Tears for Fears-komposition som här fått ett R.E.M.-liknande arrangemang. Låttexten är en uppgivet gråtmild betraktelse över en värld som vi underförstått varken kan greppa eller förändra. Den är helt enkelt bara ”galen”. Inte undra på att så många blev besvikna på Donnie Darko när den dessförinnan hade väckt så många förhoppningar både i sin djärva tematik, det tekniskt skickliga bildberättandet med ofta påträngande och starkt oroande bilder förstärkta av briljanta effekter samt genomgående lysande rollinsatser.