D-Tox – Michael Tapper

USA/Tyskland. Eye See You. Regi: Jim Gillespie. Manus: Ron L Brinkerhoff efter Howard Swindles roman Jitter Joint. Foto: Dean Semler. Musik: John Powell. I rollerna: Sylvester Stallone, Kris Kristofferson, Tom Berenger, Polly Walker.

Har du inte varit på bio på sisådär 25 år och vill se en av de där otaliga, standardiserade slasherfilmerna med psykologiskt outgrundliga och övernaturligt skickliga seriemördare då är D-Tox idealisk. Här finns alla stapelvarorna: det isolerade slakthuset, en grupp störda människor som alla kan vara den skyldige, knivar och andra tillhyggen lämpligt utplacerade i lokalerna, ström och telefonledningar som fungerar eller lägger av vid lämpliga dramatiska tillfällen.

Låt dig inte luras av prologen där den alkoholiserade FBI-agenten Jake Malloy (Sylvester Stallone) ser sin flickvän avrättad av seriemördaren och sedan går ner sig i alkoholträsket för att slutligen ta in på avvänjningsklinik. Det är bara en upptakt som ska få oss att tro att det här inte är en vanlig seriemördarrulle. Men lugn, bara lugn. För det dröjer inte många minuter på det egendomligt avsides belägna skräckslottet till klinik innan filmen växlar in på välkänt spår.

Snart radas scener upp där husets invånare vandrar omkring för sig själva med ficklampor och skriker varandras namn bara för att vända sig om och strimlas till hundmat när den överallt och ingenstans närvarande psykopaten svingar sina tillhyggen. Och när vår hjälte (gissa vem?) slutligen klarar skivan så bestås den slemme elakingen naturligtvis med den obligatoriska mannen-som-vi-trodde-var-död-men-som….ja, ni vet.

Det mest chockerande är att det finns en romanförlaga. Och jag som trodde att D-Tox byggde på ett hundratal tidigare, snarlika filmer.