Collateral Damage – Michael Tapper

USA 2002
Regi: Andrew Davis. Manus: David Griffiths, Peter Griffiths. Foto: Adam Greenberg. I rollerna: Arnold Schwarzenegger, Fransesca Neri, Elias Koteas, John Leguizamo.

Filmstaden i Malmö och Lund

Collateral Damage var en av de filmer som lades på hyllan efter terrorattentaten den elfte september förra året. Tråkigt nog stannade den emellertid inte där utan gick upp stort på de amerikanska filmdukarna i februari. Kanske tänkte man sig att det fanns pengar att göra på rädslan för terrorhotet. Här handlar det visserligen om en colombiansk gerillarörelse som ägnar sig åt knarksmuggling och mord på civila. Men egentligen kunde fienden lika gärna vara från Afghanistan, Irak eller någon annan ”terroriststat”.

Filmen blev en flopp, och undra på det. För Collateral Damage är i allt väsentligt en repris på 1980-talets allra värsta kalla krigspropaganda. Liksom i dessa består USA:s hatfyllda antagonister här av psykotiska gangsters som säger sig kämpa för politiska och sociala ideal men som filmen ”avslöjar” som enbart irrationellt onda. Och lika bedagad ter sig den synbart åldrade superhjälten Schwarzenegger. Hans rollnamn, då som nu, är oväsentligt. Det rör sig trots allt bara om samma gamla träbock som han brukar gestalta.

I ett försök att flirta med publiken har man lagt in en del replikskämt som anspelar på Schwarzeneggers kvardröjande tyska brytning och hans filmhistoriskt sett enda viktiga roll som mördarrobot. Det hjälper inte. Mer gäspframkallande förutsägbarheter än den här så kallade thrillerintrigen får man nog leta efter på direkt-till-video-hyllorna. Det är bara att hoppas att den kommande, tredje Terminator-filmen blir ett tillfälle för Schwarzenegger att i skådespelarkonstens namn yttra: ”I’ll never be back.”