USA 2002
Regi: Roger Michell. Manus: Chap Taylor, Michael Tolkin. Foto: Salvatore Totino. Musik: David Arnold. I rollerna: Ben Affleck, Samuel L Jackson, Toni Colette, Sydney Pollack.
Biopalatset i Malmö
För den som väntat sig en ny Notting Hill av brittiske regissören Roger Michell kommer nog Changing Lanes som en överraskning. Här befinner vi oss inte längre i välmående medelklassmiljö med intellektuellt klädsam livsångest. Istället förflyttar vi oss till de avgrundsdjupa klassklyftornas New York, där den amerikanska framgångsmytens allra värsta sidor lyfts fram i ljuset. Filmens titel, om att byta fil på vägen, handlar förstås inte bara om den ödesdigra krock som leder till en vendetta mellan filmens två huvudpersoner, Wall Street-advokaten Gavin Banek (Ben Affleck) och den alkoholiserade försäkringsförsäljaren Doyle Gipson (Samuel L Jackson), i filmens inledning.
Snarare har filmen karaktären av modern moralitet men helt i en djupt oroande gråskala som varken lämnar utrymme för hjältar eller skurkar. Bägge huvudpersonerna har nämligen, ovanligt nog, lika djupt sympatiska som frånstötande sidor. Det gör dem djupt mänskliga och trovärdiga, alldeles oavsett handlingens allegoriska karaktär. En avgörande skillnad finns dock mellan de två: pengar. För även om Gipson kan te sig nog så skrämmande med sina irrationella våldsutbrott, så är Baneks kallt beräknade ondska och överlägsna maktmedel betydligt värre.
Glidande kameraåkningar. En ibland påträngande handkamera. Subtil användning av klipptekniken. Och lysande skådespelarinsatser (jo, även av den annars så träaktige Affleck). Skickligt förmedlar Michell känslan av vi här ser två personer som är ständigt pressade av sina livsvillkor till att handla på ett sätt som går på tvärs mot de moraliska ideal vi ser att de faktiskt har någonstans innerst inne. Bäst kommer det till uttryck i en restaurangscen där Baneks fru genom en till en början rörande kärleksförklaring försöker lirka honom till att ytterligare tumma på sin redan vacklande moral.
Tyvärr slutar filmen i en klassisk, melodramatisk helomvändning som är så uppenbart påklistrad att den nog mer lockar till skratt än till den må bra-känsla som den försöker frammana. Tills dess är emellertid filmen en av de mest briljanta genomlysningar av de sociala orsakerna till den kris i samhällsmoralen som då och då torgförs i den politiska debatten på bägge sidorna av Atlanten.
© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-11-08.
Se även: ONE HOUR PHOTO, JOHN Q. & CHANGING LANES, filmrecensionsessä publicerad i Filmhäftet, 2002, vol. 30, no. 6 (124), s. 59—61.