Blade II – Michael Tapper

USA 2002. Regi: Guillermo del Toro. Manus: David S Goyer efter en tecknad serie av Marv Wolfman och Gene Colan. Foto: Gabriel Beristain. Musik: Marco Beltrami, Danny Saber. I rollerna: Wesley Snipes, Kris Kristofferson, Leonor Varela, Ron Pearlman.
Royal i Malmö, Filmstaden i Lund

Mer stunts och högre dödstal brukar stridsropet lyda i actionuppföljare. Och nu har vampyrmutanten i titelrollen att bekämpa en hel råttliknande pestdjurshord med ”Reapers” (”Liemän”). De är en ny utvecklingsgren blodsugare, en slags über-vampyrer som inte nöjer sig med människodricka utan helst festar på andra vampyrer. Likt många tidigare monster utmålas de först som oövervinnliga bara för att strax efteråt dö i massor lika lättvindligt som lerduvor i en skyttetävling. Slakten på dem förmedlas här i sekundsnabba klipp till synbart digitala kroppsupplösningar som leder tankarna till dataspel.

Det är som om hotet inte bestod av mer än overkliga figurer i ett arkadspel. Sexualiteten har filmen på samma sätt marginaliserats till vaga antydningar. Allt till förmån för de habilt regisserade men oproportionerligt dominerande actioninslagen. Tyvärr banaliserar det vampyrfilmens tragiska dimensioner och ständiga tema om människans slitning mellan det andliga och det kroppsliga, civilisation och barbari, förnuftskontroll och köttsliga drifter.

Mexikanske regissören Guillermo del Toro (Cronos, Mimic) är däremot bättre än sin föregångare på att tillvarata den tecknade serieförlagans anknytning till film noir-traditionen. Skildringen av storstaden som en paranoiapräglad skuggvärld befolkad av rovdjursvarelser som bara tillfälligtvis kan ingå allianser enligt principen ”min fiendes fiende är min vän” är utsökt. Han förmår också stanna upp ibland för att suga lite extra på spänningsinslagen, skapa den rätta, förtätade atmosfären för att därmed förhöja upplevelsen av de actioninslag som sedan exploderar på filmduken.

Kvar finns förstås de väl självmedvetet poserande kampsportsinslagen mellan filmens kombattanter, som alla råkat handlat kläder i samma butik för läderfetischister. Men i Blade II finns det som helhet en bättre balans mellan seriens ibland irriterande machismo och känslan av en allt annat än heroisk tillvaro i en mardrömsvärld.