USA 2002
Regi: Jay Roach. Manus: Mike Myers, Michael McCullers. Foto: Peter Deming. Musik: George S Clinton, Quincy Jones, Burt Bacharach m fl. I rollerna: Mike Myers, Beyoncé Knowles, Michael Caine, Verne Troyer.
Det finns några ljusglimtar, det ska inte förnekas: Inledningsscenen är en ironisk dubbelskruvning, en film-i-filmen med superstjärnor både framför och bakom kameran, som väcker falska förhoppningar om intelligent komik. Michael Caines uppenbarelse som Austins far Nigel, en åldrad upplaga av Caines kortvarigt populäre kontraspion Harry Palmer i tre filmer på 1960-talet efter Len Deightons romaner, är träffsäker. Och den verbala duellen mellan far och son Powers på obegriplig cockney är tillräckligt absurd och rappkäftad för att locka till skratt.
Därutöver serveras enbart banal dass- och underlivshumor med övertydliga poänger i ett rutinmässigt, profillöst filmberättande som kunde ha hämtats från vilken dussinsåpa på tv som helst. De låga ambitionerna försöker man legitimera med ironiska grimaser över sin egen tarvlighet. Men det blir inte bättre för det. Bara än mer beklämmande.
© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-10-11.
