Asterix & Obelix: Uppdrag Cleopatra

Astérix & Obélix: Mission Cléopâtre
Frankrike/Tyskland
Regi, manus: Alain Chabat efter René Goscinny och Albert Uderzos seriealbum Asterix & Cleopatra. Foto: Laurent Dailland. Musik: Philippe Chany. I rollerna: Christian Clavier, Gérard Depardieu, Monica Bellucci, Alain Chabat. Svenska röster: Tomas Bolme, Allan Svensson, Marie Richardson, Claes Månsson.
Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Asterix och Obelix möter Caesar (1999), som den här filmen är en uppföljare till, var en stor besvikelse med tanke på de enorma produktionsresurserna och dess oförmåga att förvalta den intelligenta förlagans särprägel. Asterix & Obelix: Uppdrag Cleopatra är tack och lov en väsentlig förbättring.

Till att börja med baserar man här handlingen direkt på ett av de bästa Asterix-albumen. Det finns alltså en tydlig och sammanhållen handling, till skillnad från den tidigare filmens ostrukturerade mix av episoder ur flera album. Nye regissören och manusförfattaren Alain Chabat, som dessutom spelar Julius Caesar, känner sig också tillräckligt hemtam i Asterix värld för att lägga till en uppsjö av egna gags. Dessa tillåts dock inte – återigen i kontrast till den förra filmen – stanna upp handlingen. Undantaget den trevande inledningen är tempot i den nya filmen är betydligt högre, regin är bättre, mer temperamentsfull och gagsen strös istället ut i mängder under tiden som den händelserika intrigen utvecklas.

Förutom den genom filmen löpande parodieringen av kommunikationssamhällets avigsidor i den bisarra rollgestalten Mobilis, både flirtar man öppet med och parodierar filmer med medvetna historiska anakronismer, till exempel Shakespeare in Love eller En riddares historia. Det är naturligtvis särskilt legitimt i detta sammanhang eftersom hela poängen med Asterix-serien var just att göra en intelligent och komisk blandning av historisk korrekthet och halsbrytande anakronismer.

Så, var beredd på ZZ Top-liknande slavar bland de egyptiska byggnadsverken, amerikansk tumbleweed som plötsligt virvlar in i den egyptiska öknen från tusentals västernfilmer och musikcitat från Lawrence av Arabien när hjältarna rider i sandöknen. Än mer flagrant lekfullt blir det förstås i musikalnumret på palatsbygget till tonerna av James Browns ”I Feel Good”. Eller när man i en grimas mot de moralister som stormat mot seriealbumens och filmernas våldsinslag plötsligt klipper in en naturfilm om langustern som alternativ till hemskheterna mitt under en batalj.

Problemet är förstås att det mest blir poänglöst knasigt i största allmänhet eftersom det är så få av lustigheterna som egentligen har någon koppling till berättelsen. Stort plus ska Chabat hursomhelst ha för att ha plockat in albumens stående inslag med de olycksaliga piraterna. Det är en av seriens roligare sidospår.

Till och med de tidigare självmedvetet ironiska skådespelarna börjar hitta det rätta, uppriktiga anslag som krävs för att göra lyckad komedi. Borta är den tidigare flåsiga humorn, som framförallt Roberto Benigni stod för. Fortfarande tycker jag nog att det finns en del kvar att göra för att komma upp i nivå med albumen. Men förbättringarna gör att vi åtminstone nu kan se fram mot nya filmatiseringar med försiktiga förväntningar snarare än med onda föraningar.