Brass Eye – Michael Tapper

Storbritannien 1997-1998, 2001 (tv-serie) Episoder Animals, Drugs, Science, Sex, Crime, Decline samt Pedofile Special (2001). Regi Michael Cumming Manus Peter Baynham, Christopher Morris, Jane Bussman, Graham Linehan, David Quantick. Med Christopher Morris sig själv/Ted Maul/David Quint med flera. Producenter Duncan Gray, Caroline Leddy, Christopher Morris Produktionsbolag TalkBack Productions för Channel 4.

DVD Storbritannien 2002 Distribution (region 2) VCI/Channel 4 Bild Normalformat 1.33:1, Vidfilm 1.85:1 (Pedofile Special) Ljud Dolby Digital Stereo Total längd 167 minuter Extramaterial Borklippta scener, ett gäng knarkare kommenterar episoden Drugs, trailers, ljudklipp.

På grund av sina nära anspelningar på brittiska nyheter, samhälls- och debattprogram har Brass Eye knappast nått utanför hemlandet. Därmed har vi andra inte bara missat de senaste årens roligaste och angelägnaste tv-serier utan också något så ovanligt som en formförnyare i komedigenren. Den som har växt upp med Studio S, Siewert Sjöholm och kvällstidningsjournalistik lär knappast ha svårt att översätta det mesta till svenska förhållanden. Uppenbarligen var detta också det slags satir som Ursäkta röran hade som förebild men som Wikingsson & Hammar varken hade intelligens, ambitioner eller mod nog att leva upp till.

För upphovsmannen och huvudpersonen Chris Morris är inte intresserad av nonsensupptåg med pseudokändisar. Istället förvaltar han den verkliga innebörden av begreppet satir och tar sig an politiskt sprängstoff. I sex skandalomsusade program 1997-1998 gav han sig på känsliga ämnen, som djurens rättigheter, knark, vetenskapsjournalistik, aids, kriminalitet och moraliskt förfall. I samtliga fall blev det skandalrubriker i den brittiska pressen och det fanns politiker som krävde att programmet skulle stoppas.

Landets mest mediekåta akademiker, journalister, popidoler, politiker och andra ställdes framför kameran bara för att avslöja hur lättvindligt de kunde förmås att auktoritativt uttala sig om saker de inte har någon som helst sakkunskap om. I en parodi på vetenskapsprogram radade han upp fackjournalister och kändisar och fick dem att på fullt allvar varna för ”heavy electricity”, som sades bestå av ”flattened, sodomized electrons” och som uppgavs krympa byinvånare på Sri Lanka till endast två decimeters storlek.

Till andra klassiker hör opinionsbildningen (det vill säga kändisar som rasar mot föregivna hemskheter) mot arrangerade tvekamper mellan människor och vesslor i East End (Animals) samt uppsättningen av Yorkshire Ripper-musikalen Sutcliffe (Crime). Siewert Öholm-lik blir han i ett debattinslag om aids (i Sex), där han i rollen som programledare äcklas av ”bad aids” (som bögar fått genom sexuella förbindelser) samtidigt som han begråter ”good aids” (som tranfusionspatienter fått på sjukhus).

Mest uppmärksammat i den första sändningsomgången blev annars knarkprogrammet. Här fick han politiker som tory-parlamentarikern David Amass och kändisar som Bernard Manning och Rolf Harris att upprört darra på rösten inför åsynen av det fiktiva, tjeckiska knarket ”cake” – en illgul tablett med en halv meters omkrets. Harris lägger ut texten om effekten ”czeck neck”, som dödar sitt offer när halsen svullnar upp tills både mun och näsa täcks. Och Manning kan knappt hålla vreden tillbaka mot detta gift som sägs ha fått en pojke att gråta ut all sin kroppsvätska och en flicka att kräkas upp sitt bäckenben. Efter varje påstående tillägger han för säkerhets skull ett ”a fucking disgrace”. För den som hänger med i knarkarnas kommentarer på separat ljudspår till avsnittet (förmodligen även de av Morris) blir det extra roligt.

Uppmärksamheten för serien verkar dock inte ha avskräckt kollegorna i mediesvängen till de avklädda ”gästartisterna”. För när Chris Morris förra året bestämde sig för att göra en Brass Eye special om mediepaniken kring pedofiler så stod de där igen – dubbelmoralisterna och indignationskonstnärerna – för att struntprata på bästa sändningstid. Som vanligt kastar Morris här in en rad obegripliga diagram för att illustrera hur man med statistik kan bevisa i stort sett allting. Med ett cirkeldiagram visar han till exempel att 85 procent av britterna utsatts för pedofili ”om man räknar in alla upp till 30 års ålder”.

Men det som gjorde tv-sändningen 26 juli 2001 till den brittiska tv-historiens mest kontroversiella var, liksom tidigare, en rad komiska höjdpunkter på diverse kända ansiktens bekostnad. Labourpolitikern Barbara Follett varnar till exempel för det påhittade internetspelet Pantou, the Dog, som sägs förvandla datorskärmen till en webbkamera så att pedofiler kan spionera på det uppkopplade barnet och antasta dem med ”penisformade ljudvågor”. Men inte nog med det. För genom särskilda handskar ska förövarna även kunna fingra på sina offer. Tv-journalisten Kate Thornton fyller glatt i med påståenden om att dessa internetspel tar kontroll över offret och att en psykolog vittnat om ett fall där ett barn fastnat framför skärmen en hel natt och därefter lämnats med ”the listless, jaded sexual appetite of a 60-year-old colonel”.

Popstjärnan Phil Collins var en av många som ville stämma Channel 4 för att han i god tro stått i en tröja med texten ”Nonce Sense” och skrämt upp barn för män som visar modellstäder där ”alla husen är formade som penisar”. Komikern Richard Blackwood är inte sämre när han i god ”råttan-i-pizzan”-traditon påstår att pedofiler kan fjärrutlösa giftiga, psykologiskt manipulativa substanser ur datorns tangentbord. Och den dumkvicke radioprataren Neil Fox hävdar, uppenbart övertygad om sanningshalten, att pedofiler har mer gener gemensamma med krabbor än med andra människor. Hans slutkläm är värd att bli en klassiker: ”It is a scientific fact. It hasn’t really been proven yet, but it is a scientific fact.”

Sällan har medieorkestrerade moralpaniker med benägen hjälp av linslusar och skrupelfri användning av fakta punkterats mer effektivt. Och för dessa sina synder mot en mångmiljonindustri och ett otal uppburna kändisars karriärer dömdes Morris ut med en arrangerad opinionsstorm med labourminister Beverly Hughes i spetsen. Hon använde ord som ”unspeakably sick” och ansåg programmet vara särskilt stötande för pedofiloffer.

Skandalblaskan News of the World drog i sin sedvanliga stil igång en ”name and shame”-kampanj genom att publicera bilder på alla inblandade i programmet. Det var en bisarr repris på tidningens redan tidigare ökända publicering av namn och bild på misstänkta pedofiler. Den gången fick kampanjen avblåsas efter att ha orsakat en rad överfall på oskyldiga som råkade ha samma namn eller likna dessa. Till och med pediatriker fick ta emot hot och trakasserier av tidningens mer illitterata läsarkrets.

Men snart togs udden av utfallen mot programmet och Chris Morris. Det avslöjades att politikerna som ropade på censur inte hade sett programmet ifråga. Tidningarna som hetsade mot programmet (främst News of the World och Daily Mail) blev själva måltavlor för kritik de bredvid artiklarna om Brass Eye publicerade sensationsbilder på bland annat prinsessorna Eugenie och Beatrice (11 och 13 år) i bikini samt sångstjärnan Charlotte Church (15) i ytterst lätt klädsel. Samtliga bilder var försedda med tydligt sexuella anspelningar på deras kroppsliga företräden i puberteten.

Dessutom började stödbrev och upprop för programmet strömma in från tittare, socialarbetare, psykologer och även vuxna som sade sig ha blivit utsatta för övergrepp. Satirens tonträff om medieexploateringen var klockren, enligt dem. Mediernas skandaljournalistik kring programmet hade därmed skjutit sig i foten. Och snart tystnade också mediedrevet. Kvar finns en satirserie som förtjänar klassikerstatus, särskilt som den samtida verkligheten överträffade alla dess värsta farhågor. Missa den inte. Enbart den underbara inledningen, med skitviktig, pompös musik och en datoranimation lika överlastad som fånig, är bara den värd kostnaderna för dvd-utgåvan. Och för den som vill ha mer finns även Morris’ tidigare tv-satir The Day Today (1994) att köpa.