Vertical Limit

USA 2000. Regi: Martin Campbell. Manus: Robvertical_limit_ver1ert King, Terry Hayes. Foto: David Tatersall. Musik: James Newton HoWard. I rollerna: Chris O’Donnell, Bill Paxton, Scott Glenn, Izabella Scorupco.
Filmstaden i Malmö och Lund.

Bergsbestigning är en lämplig utgångspunkt för en actionfilm. Den naturligt förekommande scenografin är både vacker och dramatisk och gör sig bra på stora biodukar. Och liksom i rymd- och undervattensfilmer är människan, om än utrustad med aldrig så mycket högteknologi, hjälplöst utsatt för naturens krafter och sina egna, fysiologiska och psykologiska begränsningar.

I Vertical Limit tar den brittiske regissören Martin Campbell (tv-serien Den svarta blomman, Bond-filmen Goldeneye) tillvara bergsmiljöns dramatiska möjligheter att sekundsnabbt växla från det vackra till det skrämmande. Och i en kritisk kommentar till sagobetonad action, som till exempel Mission: Impossible 2, öppnar han filmen med en liknande vykortsidyllisk klättring i det av John Ford mytologiserade Monument Valley bara för att strax förvandla scenariot till en mardröm där människoliv snabbt går till spillo. Så långt är det övertygande.

Problemen börjar i Himalaya – av politiska och tekniska skäl spelat av bergsmassiv i Nya Zeeland – tre år senare, dit handlingen snabbt förflyttas. Samma moraliska dilemma som inledningen upprepas: frågan om det är värt att riskera många liv för ett enda. Det moralfilosofiska perspektivet får också en intressant politisk undertext genom att en av de som ska räddas är en multimiljardär som förkroppsligar en hänsynslös socialdarwinism.

Men medan de dramatiska premisserna knappast kunde bli bättre så glider själva dramatiken snabbt över i att stapla just den slags fantastiska och ibland idiotiskt sökta stunteffekter som inledningen tycks kritisera. Porträtten i rollgalleriet utvecklas inte heller nämnvärt under resans gång, vilket är fallet i de bästa actionfilmerna.

Istället serveras vi skissartade stereotyper spelade av aktörer som mer har valts för sitt rätta utseende än för att vara trovärdiga, till exempel Scott Glenn som den indianliknande bergsmannen, Chris O’Donnell som den bildsköne hjälten och Bill Paxton som den fege skurken.

Synd på ett i övrigt gott hantverk.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-01-26.