Tre årstider

USA/Vietnam 1998. Three Seasons. Regi, mthree_seasonsanus: Tony Bui. Foto: Lisa Rinzler. Musik: Richard Horowitz. I rollerna: Harvey Keitel, Ngoc Hiep Nguyen, Ngoc Minh, Phat Trieu Hoang.
Södran i Lund

Tony Bui, född i Vietnam men utbildad och boende i USA, har i sin film Tre års­tider velat ge ett Short Cuts-liknande panorama över några parallella livs­öden som ibland korsar varandra i Ho Chi Minh-staden: en gatuförsäljande pojke, en blomsterflicka, en cykeltaxichaufför, en pro­stituerad och en ameri­kansk marinkårssoldat som vänt tillbaka för att sö­ka upp sin dotter.

Hans bild av hemlandet Vi­etnam är frestande att jämföra med den i Frankrike utbildade Tran Anh Hungs filmer Cyclo och När so­len står som högst. Båda är svaga för att då och då låta berättandet överskuggas av pittoreska vykortsbilder som inte riktigt har någon plats i berättandet.

Kanske beror det på att landet så länge skildrats som en sönderbombad krigszon – en testplats för

USA:s vapenindustri, ett ödeland avlövat av Agent Orange och med innevåna­re lemlästade av split­terbomber.

I Tran Anh Hungs fall, i synnerhet i senaste filmen, blir ändå den här motbil­den väl idylliserande och får drag av en sökt exotism avpassad för export med stöd av vietnamesiska tu­ristrådet.

Tony Bui hänfaller istället åt det melodramatiska. Hans Vietnampanorama ger vis­serligen en komplex och sammansatt bild av ett fattigt land i brytningen mellan ett gammaldags, strängt hierarkiskt ordnat jordbrukssamhälle och ett modernt, nytt och kaotiskt storstadsliv. Men hans medkänsla för gatornas proletariat tyder knappast på någon genom­tänkt social analys, utan dryper av en sentimentali­tet värdig Charles Dickens Londonskildringar, som det finns flera likheter till.

Det förblir till exempel oklart hur ett kommunis­tiskt Vietnam tillåter prosti­tution, gatubarn, tiggeri och utslagning i en sådan omfattning som filmen skildrar. Istället förefaller det som om Bui bara vill att åskåda­ren ska fingra efter näsdu­ken och gråta en skvätt över tingens ordning.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-04-27.