USA 2000. Regi: Joe Ch
arbanic. Manus: David Elliot Clay. Foto: Michael Chapman. Musik: Marco Beltrami. I rollerna: Keanu Reeves, James Spader, Marisa Tomei, Ernie Hudson.
Filmstaden i Lund och Malmö
Ännu en i raden av snarlika seriemördarfilmer om en katt-och-råttalek mellan mördaren och den rättvisans tjänare som ser det som sin personliga uppgift att fånga honom. Den här gången handlar det om FBI-agenten Campbell (James Spader) som flyr från Los Angeles till Chicago undan skuldkänslorna efter att ha misslyckats med att fånga en seriemördare som kallar sig Griffin (Keanu Reeves). Men mördaren flyttar efter och återupptar sitt bisarra spel med den nervsjuke agenten.
Två så begåvade namn som Spader (sex, lögner och videoband, Crash) och fotografen Michael Chapman (Taxi Driver, Tjuren från Bronx) kan inte annat än lämna intressanta avtryck i filmen. Spader som en utbränd, självföraktande människospillra, plågad till kropp och själ av mördarens framfart. Chapman levererar ett filmfoto som starkt påminner om hans bästa arbeten på 1970- talet, med film noir-inspirerad ljussättning i interiör- och nattscenerna och användandet av teleobjektiv för dramatiska effekter.
Tyvärr kämpar de mot en överväldigande talanglöshet i form av manus och regi. Dialogpartierna är ofta torftiga och logiken i händelseutvecklingen är svag och långsökt. Dramatiskt tacksamma scener som de när Campbell besöker sin psykoterapeut (Marisa Tomei) har inget att lägga till handlingen (jämför med de effektfulla terapiscenerna i tv-serien Sopranos).
Konstruktionen av mördarens motiv är sannolikt också en av sämst underbyggda i den här söndertröskade genrens historia. Den gimmickbetonade så kallade reginbestår mest av en rad okänsliga musikinslag och stylade klippsekvenser som trivialiserardet känslomässiga innehållet och som fullständigt dödar all spänning.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-08-31.