Spot – en hund på rymmen

USA 2001. See Spot Run. Regi: John Whitesell. Manus: George Gallo, Gregory Poirier, Danny Baron, Chris Faber. Foto: John Bartley. Musik: John Debney.
I rollerna: David Arquette, Michael Clarke Duncan, Leslie Bibb, Joe Viterelli.
Premiär 25.5.

Åter ett av dessa märkliga fenomen, där hela fyra manusförfattare och ytterligare två upphovsmän bakom idén till filmen rådbråkat sina hjärnor för att snickra ihop denna lama och tråkiga så kallade komedi. Har verkligen ingen av dessa totalt sex personer förmått att tota ihop en enda rolig scen? Tanken är deprimerande.

Handlingen kretsar kring den FBI-tränade hunden Agent 11, som hotas av maffian och sedan rymmer. Han blir vän med en hundhatande brevbärare som sitter barnvakt för en hundälskande grannpojke. De ger hunden det kärleksfulla om än helt malplacerade namnet Spot.

För att variera filmens alltför uppenbart sötsliskiga och lättköpta Lassie-sentimentalitet och för att dölja att handlingen kavlats ut lövtunn så har man stoppat in en drös fis- och dratta-på-ändan-skämt. Dessa tycker upphovsmännen själva tydligen är så geniala att de jämfört sig med stumfilmshumorns mästare och David Arquette med Buster Keaton.
Skulle det ens finnas ett uns av sanning i påståendet så vore Spot – en hund på rymmen en av filmårets absoluta höjdpunkter. Istället finner man sig avverka 97 minuter av sitt liv som man helst av allt skulle vilja reklamera.

Det mest upprörande av allt är känslan av att den kompakta oförmågan till komisk innovation, det usla skådespeleriet, dialogen modell billighetssåpa, filmens alltigenom plumpa och falska tonfall samt totala brist på personkemi mellan aktörerna förmodligen anses acceptabelt därför att det ”bara” handlar om en barnfilm.