Rock Star – Michael Tapper

USA 2001. Regi: Stephen Herek. Manus: John Stockwell. Foto: Ueli Steiger. Musik: Trevor Rabin. I rollerna: Mark Wahlberg, Jennifer Aniston, Dominic West, Timothy Spall.

Enligt den klassiska rocksagan – egentligen en variation på en ännu äldre Hollywoodmyt om framgång – får den äkta talangen med enkelt ursprung en dag det stora och välförtjänta genombrottet. Stjärnan blir omåttligt populär en tid men snart också moraliskt korrumperad av en cynisk, rutten bransch som bara hänger sig åt dekadent självtillfredsställelse och inte bryr sig om sin publik annat än som inkomstkälla.

Men när all kontakt med fansen och arbetarklassrötterna förlorats blir stjärnan alltmer en ihålig image, en själlös fasad. Slutet på historien har två variationer: antingen faller stjärnan obönhörligt från popularitetens höjder eller lämnar scenen självmant. I det senare fallet skymtar då också möjligheten för att stjärnan ska kunna börja om på nytt efter att ha försonats med sitt öde.

Helt opåverkade av parodier på temat, som Sex Pistols-satiren The Great Rock’n’Roll Swindle eller heavy metal-komedin This Is Spinal Tap, lever sagan vidare i sentida filmer som Almost Famous, Josie and the Pussycats och nu senast Rock Star. Här heter stjärnskottet Chris Cole (spelad av före detta popstjärnan Mark Wahlberg), en slaviskt trogen tillbedjare av metal-idolerna Steel Dragon som en dag får chansen att bli deras sångare.

Musiknumren är otvivelaktigt filmens största tillgångar. De är oklanderligt genomförda av skådespelarna, som på scenen mimar till kända metal-stjärnor som Brian Vander Ark (Verve Pipe) och Jeff Pilson (Dokken) på ljudbandet. Och visst gör Wahlberg ett bitvis rörande porträtt, där Cole får många drag av genombrottsrollen som Dirk Diggler i Boogie Nights.

Men det blir ändå lite märkligt att en så mediemedveten och skvallerbeläst anhängare som Cole skulle falla pladask för tonårsmyten om sex, knark och rock’n’roll. Likaså saknas det någon rimlig förklaring till hans förvandlingsnummer från att i sitt cover-band insistera på minutiöst noggranna imitationer av förebilderna till att han plötsligt – när han blir stjärna – vill förnya sitt älskade band med låtmaterial som han skrivit.

Andra irriterande förenklingar är porträttet av Emily som Coles ständigt insiktsfulla, vackra, starka, förlåtande och kärleksfulla flickvän och episoden med Steel Dragons avhoppade, homosexuelle sångare Bobby Beers (Jason Flemyng). I sistnämnda inslag framställs det som skrattretande att någon med hans läggning ens skulle kunna existera i en sådan heterofixerad machokultur. Det trots att kända homosexuella som Rob Halford (Judas Priest) och Freddy Mercury (Queen) har tillhört de namnkunnigaste och stilbildande i genren. Bägge rollgestalterna tillhör den slags gammaldags klichéer som man knappt trodde sig kunna se fortfarande på film.