Pokémon 3 – Michael Tapper

Regi: Kunihiko Yuyama, Norman J Grossfeld. Manus: Takeshi Shudo, Norman J Grossfeld, Michael Haigney. Musik: Ralph Schuckett, Benoit Grey, Milton Nelson. Svenska röster: Dick Eriksson, Hans Wahlgren, Pernilla Wahlgren, Anna Book.
Filmstaden i Malmö och Lund

För den som ser animation som den gränslösa fantasins hemvist måste Pokémon-filmerna vara en nedslående upplevelse. Den tekniska kvaliteten är oerhört låg, och förutom några inlagda, amerikanskt producerade datoranimationer är både landskap och figurer stela, kantiga och närmast stötande dåligt tecknade med tanke på de enorma resurser som Pokémon-producenten måste ha till sitt förfogande.

Samtliga tre hittills gjorda produktioner är tydliga resultat av ett snabbt och slarvigt genomfört arbete vars enda syfte är krass spekulation utan någon som helst tanke på kvalitet varken i berättandet eller i hantverket.

Nu är upphovsmännen bakom Pokémon knappast ensamma om att använda sina filmer (och i det här fallet även en tv-serie) som annonsplats för de figurer som de vill kränga på spelkort, i plastavgjutning, som mjukdjur och i olika slags digitala spel. Star Wars– och Toy Story-filmserierna är två andra exempel på väl förberedda marknadsföringstriumfer där leksaker och film ska sälja varandra.

Skillnaden ligger i att man i de amerikanska fallen åtminstone har ansträngt sig för att ge filmerna något som kan kallas handling och vinnlagt sig om att utveckla det tekniska genomförandet. Redan den korta produktionstiden för Pokémon 3 – släppt endast ett halvår efter föregångaren – borde skvallra om att man knappast lagt ner särskilt mycket kraft och resurser.

Istället döljer man bristen på kreativitet bakom ett forcerat tempo, tillkrånglade vändningar i handlingen, mycket explosioner och långa, kampsportliknande dueller mellan de bisarra men märkligt anonyma figurerna. Det här är en produkt av människor som uppenbarligen inte känner någon som helst yrkesstolthet.