Osmosis Jones – Michael Tapper

USA 2001. Regi: Peter och Bobby Farrelli. Animationsregi: Piet Kroon, Tom Sito. Manus: Mark Hyman. Foto: Mark Irwin. Musik: Randy Edelman. I rollerna: Bill Murray, Elena Franklin, Chris Elliott. Röster: Chris Rock, Laurence Fishburne, David Hyde Pierce, William Shatner.

Biopalatset i Malmö

Osmosis Jones är ett försök att locka med två filmer – en animerad och en vanlig spelfilm – till priset av en. Dessutom vill produktionsbolaget Warner Bros. här upprepa succén för blandteknikfilmen Space Jam (1996), där skådespelare blandades med animerade karaktärer (Snurre Sprätt, Daffy m.fl.) hämtade ur bolagets lagerlokaler. För Osmosis Jones har man emellertid uppfunnit helt nya, animerade rollgestalter och i stort sett helt separerat de två filmteknikerna.

I spelfilmsavdelningen är en soffliggare till ensamstående pappa, Frank (Murray), på väg att tappa kontakten med sin dotter Shane (Franklin). Samtidigt i animationsdelen försöker vita blodkroppen Osmosis Jones (Rock) i Franks immunförsvars polisstyrka att rädda honom från det elaka viruset Thrax (Fishburne).

Det originella med filmen är själva kombinationen av intrigerna och det faktum att den actionbetonade delen utspelar sig inne i en människokropp. Bägge filmens delar bygger annars på rutinmässiga schabloner: spelfilmsdelen är utformad som en klassisk snyftare om den ensamme förälderns svåra väg tillbaka till livet efter makans död, animationsdelen är ren stapelvara ur polisgenren med några referenser till Terminator-filmerna.

Bröderna Farrelli försöker krydda med sedvanlig låghumor om äckel inför kroppens utsöndringar och funktioner. Men det vill sig inte den här gången. Trots rolig retroformgivning à la 1970-talets Fritz the Cat i teckningsstilen och oändliga möjligheter till kul symbolik i gestaltningen av Franks kropp som ett storstadskomplex så förblir humorn förbluffande lam filmen igenom.

Bill Murray, en ibland strålande komisk begåvning, kämpar mot ett manus som aldrig ger honom en enda bra replik. Chris Rock får några godbitar, som till exempel monologen om hur han bokstavligen växte upp i världens rövhål, men slarvar bort dem. Sistnämnde framstår alltmer som en av världens minst roligaste komiker, särskilt som han hela tiden agerar i en självbelåten övertygelse om sin egen förträfflighet i genren.

I övrigt lever filmen bara på enskilda roligheter om Franks kroppsliga samhälle, som att de i USA så föraktade advokaterna huserar i hemorrojderna och maffian i armhålans svettkörtlar. Som helhet är filmen annars en seg historia som varken roar barn eller vuxna.