Min STORA kärlek

USA 2001. Shallow Hal. Regi: BobShallow Hal ¥ Art Machine Job#4555 ¥ Comp.A HiRes ¥ 12/03/01by och Peter Farrelly. Manus: Sean Monihan, Bobby och Peter Farrelly. Foto: Russell Carpenter. Musik: Ivy. I rollerna: Gwyneth Paltrow, Jack Black, Jason Alexander, Joe Viterelli.

Bröderna Farrellys (Den där Mary/There’s Something About Mary, 1998) nya film har en stark tematisk likhet till SHREK. Det handlar om inre skönhet i motsats till yttre snarfagerhet och vikten av att följa sin egen övertygelse och inte konventionerna. Nya – och knappast Adonisliknande – stjärnan Jack Black (High Fidelity, 2000) spelar Hal, som på grund av ett löfte till fadern på dennes dödsbädd enbart drömmer om kärlekslösa, korta, sexuella förbindelser med kvinnor i fotomodelsklassen. Med katastrofalt resultat på dansgolvet förstås.

Hur Hal och hans än mer pubertale vän Mauricio (Jason Alexander från Seinfeld, inte heller han av Adonissnitt) överhuvudtaget hittar några ragg är ett mysterium. Men både premisserna och rollgestalterna tjänar förstås i första hand som skolexempel i den här tämligen förutsägbara morallektionen om livets sanna värden.

För genom hypnos från en amerikansk måbra-guru – som får en av filmhistoriens mest groteska produktplacering – förändras Hal och börjar se kvinnornas inre skönhet förkroppsligad istället för deras yttre skepnad (och tvärtom). Det är då han träffar han träffar 150-kilosblondinen Rosemary, som i hans ögon både till utseendet och i sitt uppträdande är förvillande lik Gwyneth Paltrow – eller åtminstone hennes skådespelarimage.

Och det är här filmens moraliskt ambivalenta hållning till sitt förmenta budskap om inre kvaliteter blir ett problem för humorn. För till skillnad från Shrek uppmuntras vi – i en serie inte alltför uppfinningsrika eller ens naivt grovkorniga eller, värst av allt, roliga skämt – både att skratta med och åt såväl feta som handikappade. Det är simplaste dratta-på-ändan- eller trampa-i-klaveret-skämt tänkbara, och det till och med för att komma från bröderna Farrelly.

Dessutom blir det ofrånkomligt så att idealet här ändå förblir en trådsmal och konventionellt söt Gwyneth Paltrow med vita, jämna Hollywoodtänder (läs: jacketkronor), perfekt hy och klädsamt socialt beteende. Det är normen. Det är den inre gestalt som längtar efter att få komma ut och bli synlig, den smala person som, enligt talesättet, sägs finnas i varje fet människa. Allt annat är underförstått avvikande, fult, skrattretande.

Man skulle, slutligen, också hoppas att bröderna Farrelly hade visat prov på någon slags konstnärlig utveckling när det gäller filmberättandet. Dessvärre når de knappt upp till acceptabel Hollwoodstandard i hantverket. Tempot är segt, och budskapet levereras så tungfotat (utan ironiska bibetydelser) att man ibland får lust att skrika. För trots allt tal om hur alla som inte ser ut som idealmänniskor av bägge könen tvingas utveckla intressanta personligheter, så är det svårt att se de två antideala huvudpersonerna som särskilt intressanta eller engagerande.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-12-07.