Little Nicky

USA 2000. Regi: Steve Brill. Manus: little_nickyTim Herlihy. Foto: Theo Van de Sande. Musik: Michael Dilbeck. I rollerna: Adam Sandler, Harvey Keitel, Patricia Arquette, Rodney Dangerfield.
Filmstaden i Malmö.

Den senaste orgien i Adam Sandlers lytes- och toaletträningshumor skulle möjli­gen, säger möjligen, ha varit rolig om den hade haft en ma­nusförfattare som intellektu­ellt passerat lågstadiet, en re­gissör som begrep sig på ko­misk timing och en huvud­rollsinnehavare med talang.

Sliten, men full av lockande möjligheter, är också intrigen kring helvetets företrädare som stiger upp från underjor­den för att välkomnas av ge­nomsekulariserade och deka­denta storstadsbor. De pre­misserna förvaltades betyd­ligt bättre i förra veckans pre­miärfilm, Djävulen och jag.

I scen efter scen sackartempot, skådespelarna agerar lojt och samtidigt förödande själv­belåtet. Replikerna framsägs med en ironisk brist på inle­velse som bara är tröttande. Skämten är övertydliga och levereras på ett så klumpigt sätt som man annars bara bru­kar se i svensk film.

Det kanske värsta är filmens pose­rande i dålig smak. För det spelar ingen roll hur många kitschiga dekorer, spyor, fis­ningar eller tarvliga sketcher – om till exempel införandet av diverse föremål i Hitlers röv – man staplar på varandra.

Little Nicky förblir en pin­sam uppvisning i hur en stor Hollywoodproduktion försö­ker utge sig för att vara en ”ut­manande” kultfilm. Man behöver inte ens jäm­föra filmen med den genuint dåliga smakens mästare John Watersoch hans banbrytande Pink Flamingos (1972). Litt­le Nicky står sig till och med slätt mot mer medelklassanpassad tonårsunderhållning som Beavis and Butt-Head, South Park eller barnprogrammet Ed, Edd och Eddie.

Hade den varit gjord för trettio år sedan hade åtminstone hänvisningarna till satanistisk heavy metal och Ozzy Osbor­ne varit ett fräscht inslag. Nu blir denne sönderknarkade och plufsige föredettings gäst­spel i slutscenerna bara en slapp krumelur i en lika slapp film, endast utmärkande i ett avseende: genom den bedö­vande känslan av likgiltighet som den framkallar.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-02-09.