Legally Blonde – Michael Tapper

USA 2001. Regi: Robert Luketic. Manus: Karen McCullah Lutz, Kirsten Smith. Foto: Anthony B. Richmond. Musik: Rolfe Kent.

Filmstaden i Malmö och Lund

Om Amy Heckerlings charmerande lättviktiga bimbokomedi Clueless (1995) betecknades som Jane Austens Emma möter Beverly Hills 90210, så kan Legally Blonde sammanfattas som Clueless möter John Grisham. Men collegestudenten Elle (Reese Witherspoon) är, till skillnad från Cher i den förstnämnda filmen, inte någon vanlig bimbo. Elle är en megabimbo vars hela värld går så totalt i chockrosa att det i filmen kläckta tillmälet ”Malibu-Barbie” snarast är att ta till i underkant.

Den lyckliga framtidsvisionen av bröllop och decennier av shopping som lyxhemmafru får sig emellertid en knäck när östkusttråkmånsen till pojkvän, Warner (Matthew Davis), dumpar henne istället för att fria. Han åker till juridikstudier på Harvard och passar därför med tanke på karriären att byta ut det han kallar sin ”Marilyn” [Monroe], alltså Elle, mot en ”Jackie” [Kennedy], den magsura strebern Vivian (Selma Blair).

Men även Elle lyckas ta sig in på den ärevördiga juristutbildningen. Till en början för att vinna tillbaka Warner. Sedan blir hon – typ, liksom – intresserad av studierna.

Med sin lite klämkäcka, naiva framtoning som inte så lite påminner om Doris Day är Reese Witherspoon som klippt och skuren för rollen. Genom klockren timing i replikerna och ett utsökt kroppsspråk lyckas hon också bitvis dölja att filmen till stora delar går på tomgång. För filmens författare har inte lagt ned någon större möda. Varken i dialogen eller i handlingen tar de till vara på de uppenbara möjligheterna att driva med såväl västkustens konsumtionshysteri och kroppskultur som östkustens rigida sociala hierarkier med stänk av gammaldags brittisk feodalism.

Och det är synd. För uppslaget är inspirerat och leder tankarna till andra filmer på Pygmalion-temat, där till synes hopplösa född-i-farstun-fall möter den fisförnäma bildningsvärlden. Det handlar om alltifrån de många filmatiseringarna av G.B. Shaws pjäs till Helan och Halvan-komedin Skandal i Oxford (1940), Judy Hollidays paradfilm Född igår (1950) och brittiska Timmarna med Rita (1983), efter Willy Russells succépjäs.

Istället för att knyta an till den här komeditraditionens satiriska nålstick av antikverade klasstraditioner och bildningsideal så växlar emellertid filmen snabbt spår till ett banalt rättegångsdrama modell lätt-Grisham. Och den flaggar så övertydligt för hur Elle kommer att få sin upprättelse att man egentligen kan lämna salongen efter halva filmen utan att missa något. Bristen på överraskningar är lika ödesdigert för komedi som rutinmässig regi och avsaknaden av bett i gagsen. Allt detta är tyvärr kännemärken för Legally Blonde.