Jurassic Park III – Michael Tapper

USA 2001. Regi: Joe Johnston. Manus: Peter Buchman, Alexander Taylor, Jim Taylor baserat på romangestalter skapade av Michael Chrichton Foto Shelley Johnston Musik Don Davis. I rollerna: Sam Neill, William H Macey, Téa Leoni, Alessandro Nivola.

Jurassic Park III aktualiserar än en gång den kände, amerikanske paleontologiprofessorn Stephen Jay Goulds ironiska påpekande om del ett i denna storsäljande uppföljarindustri, nämligen att knappast någon av dinosaurierna som skildras är från juraperioden (208–146 miljoner år sedan) utan från krita (146–65 milj.). Men varken romanförfattaren Michael Chrichton eller filmregissören Steven Spielberg tycke att Cretaceous Park lät som ett säljande namn. Den missvisande titeln fanns där av marknadsföringsskäl.

Och därför byter man inte namn nu heller, trots att man här skiftar skurkosaurier till två nya, storslagna rovdjur från kritaperioden: Spinosaurus, som ser ut som en Tyrannosaurus med krokodilkäftar och ett taggigt segel på ryggen, samt den flygande giganten Pteranodon. (OBS! Inga benämningar med ordet ”ödla” i. Dinosaurierna var varmblodiga djur, inte reptiler.)

Det är dessa spektakulära djur, några flyhänt klippta actionscener och ett sidospår i filmen kring teorin om utvecklingen av högintelligenta dinosauriearter som gör biobiljetten värd pengarna. Särskilt det sistnämnda är en spännande idé som utmanar människans – i våra ögon – självklara överhöghet.

Tanken på en civilisationsbyggande dinosaurie i ett annat evolutionärt scenario är inte ny. Den presenterades av forskare redan på 1970-talet. Men det gör den inte mindre provokativ. Tyvärr förblir den bara en gimmick i filmen som motiverar en oväntat lättvindlig upplösning på en till synes hopplös situation för huvudpersonerna mot slutet av filmen.

Mer än i de två tidigare delarna står det klart att själva berättandet är underordnat förevisningarna av datoranimationens underverk på filmduken. I princip utgörs kärnan i Jurassic Park III av två spänningsscener som bägge hämtats ur den första boken men som inte användes i film nr ett. Den ena utspelas i öns (Isla Sorna, även känd som ”Site B”) enorma burkonstruktion för Pteranodoner och den andra är en flodfärd, där Spinosaurien tar Tyrannosauriens plats för att – i en scen med uppenbara anspelningar på Hajen – simmande överraska sin kvällsmat.

Resten av filmen är en bitvis tråkig transportsträcka om två frånskilda föräldrar som letar efter sin försvunne son. Minimal logik i händelseutvecklingen. Skissartat persongalleri som lika gärna kunde ha datoranimerats. I långa sekvenser blir det nästan plågsamt uppenbart hur skådespelarna kämpar för att försöka hitta något intressant att göra eller säga på dinosaurieön medan den blodtörstiga delen av invånarna tar långa fikapauser i väntan på att bli inropade till nästa spänningsscen. Bäst lyckas William H. Macey, som gör sin roll till en parodi på den förlorartyp han så ofta gestaltat med bravur på filmduken (t.ex. i Fargo), bara för att bli något av en hjälte mot slutet.

Som helhet betraktad är Jurassic Park III en tunnkavlad historia. Och även om man i slutbilderna öppnar för en fortsättning så är det svårt att se en fjärde del som något annat än en produkt direkt för video- och dvd-marknaden.