Exorcisten: Director’s Cut

USA 1973/2000. The Exorcist Director’s Cut. Regi: William Friedkin. Manus: William Peter Blatty. Foto: Owen Roizman. Musik: Jack Nitzsche. I rollerna: Max von Sydow, Ellen Burstyn, Jason Miller, Linda Blair.
Royal och Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Fortfarande idag, drygt 27 år efter urpremiären, är Exorcisten en film som vållar ett genuint obehag. Inte så mycket genom att klubba åskådaren i skallen med snabba chockklipp ackompanjerade av bombastiska musikklichéer eller öronbedövande ljudeffekter – en tröttsam kliché i alltför många skräckfilmer för tonåringar. I Exorcisten gör man oftast tvärtemot genrens konventioner.

Ingen mördas innan förtexterna är slut. Faktum är att filmens enda mord inte visas alls.

Istället ägnas filmens första timme åt att omsorgsfullt etablera rollfigurerna samtidigt som en rad förebud varslar om de hemskheter som blommar ut senare i filmen. Owen Roizmans ofta dokumentärliknande filmfoto, som två år tidigare bidrog till att William Friedkins French Connection blev en sådan framgång, står nu i kontrast till handlingens alltmer fantastiska inslag.

Viktigast av allt är kanske att även skräckskildringen i filmens andra hälft inte äger rum i något månbelyst gotiskt spökslott utan i en tolvårig flickas sovrum i ett villasamhälle och till stora delar på dagtid. Inget av detta förminskar skräckupplevelsen.

Tvärtom. För varje gång Roizmans kamera upprepar sin inåkning mot den demonbesatta Regans (Linda Blair) dörr en trappa upp i villan förhöjs skräcktillståndet hos publiken.Vl förstår att nu kommer det att bli än värre än förut. Lika effektfullt 2001 som 1973.

Chockerande fastän på ett annat sätt är också filmens reaktionära undertext. Redan 1973 tog flera kritiker upp filmens bisarra analogi mellan den demoniska ondska som drabbar Regan och de socialt och i politiskt radikala strömningarna i USA och Västeuropa.

Dagens publik märker nog främst hatpropagandan mot dåtidens kvinnorörelse och sexuella frigörelse som bland annat uttrycks i Regans bloddrypande masturbation med ett krucifix och den ständiga ström men ut hennes kropp av såväl verbala obsceniteter som motbjudande kropps vätskor. Med tanke på de senaste decenniernas backlash för kvinnornas rättigheter i de muslimska länderna kan det kanske vara en nyttig påminnelse för västvärldens biopublik att liknande tankegods finns inom vår egen kristna kultur.

Och apropå populära hatskildringar av muslimer – senast i krigsdramat Rules of Engagement, som regisserades av just Friedkin – är det inte svårt att se Exorcistens scener från Irak som en förövning om vad som komma skall. Här råder det knappast någon tvekan om var man ska söka roten till allt ont.

När det gäller de dryga tio extra minuterna som lagts till i den nya versionen så ändrar de inte filmen på något avgörande sätt. Möjligen understryker scenen i trappan mellan prästerna Merrin (Max von Sydow) och Karras (Jason Miller) ytterligare det religiösa budskapet.

Men det var knappast för sin bakomliggande teologiska och ideologiska propaganda som filmen blev en succé. Regissören John Carpenter fick en gång frågan om vad han ansåg vara det mest skrämmande. Han svarade: ”Att förlora kontrollen över sig själv.” I vår rationella värld tror jag att det svaret gäller för de flesta av oss, och jag tror att det också är hemligheten bakom den bestående populariteten för Exorcisten.