USA 2001. Regi: Ivan Reitman. Manus: David Diamond David Weissmann, Don Jakoby. Foto: Michael Chapman. Musik: John Powell. I rollerna: David Duchovny, Julianne Moore, Orlando Jones, Seann William Scott
Biopalatset och Filmstaden i Malmö, Filmstaden i Lund.
Det finns en teori om att evolutionen på jorden skulle ha initierats av proteinkedjor eller kanske till och med av nedfrusna organismer som anlänt hit genom meteoritnedslag. Om så är fallet kan vi alltså räkna med möjligheten att även nya organismer kan anlända från rymden. Hotet från en sådan ”smygande invasion” har exploaterats i ett flertal science fiction-filmer. Mest verkningsfullt gjordes det i de två första versionerna av Världsrymden anfaller.
I Don Siegels klassiker från 1956 fick teorin paranoida övertoner som skickligt spelade både på den samtida kommunistskräcken och på en tveksamhet inför det, alltmer konforma, amerikanska konsumtionssamhället som växte fram efter andra världskriget. Philip Kaufmans nyinspelning från 1978 gjorde en radikal omtolkning av Singels metaforik till att gälla den tilltagande narcissismen och alienationen i hans egen 68-generation.
Ivan Reitman (Ghost Busters, Twins) plöjer alltså i en mylla rik på möjligheter till att skapa allegoriska samtidskommentarer. Och hans film Evolution, om en evolutionärt expressmuterande, utomjordisk biosörja som skapar panik i en sömnig håla i Arizona, skulle kunna vara utmanande som parodi på vår arroganta självbild av människan som den högsta livsformen. Men Reitman gör ingenting av dessa givna förutsättningar.
De nya livsformerna – encelliga organismer, insekter, amfibier, dinosaurier, primater – stannar vid kuriöst ögongodis i bakgrunden. För i grund och botten är Evolution en avläggare till bröderna Farrellys låghumoristiska farser av typen Dum, dummare, det vill säga en samling klantskallars öden och äventyr. Och som sådan har filmen försetts med ett antal dumskalle-, prutt-och sexskämt lika tröttsamma som någonsin de hos förebilderna. Skillnaden är att tempot här är betydligt långsammare och farsinslagen mindre djärva.
Ovanpå alltsammans har upphovsmännen dessutom lagt en kärlekshistoria lika övertygande som vore den hämtad ur en Staffan Hildebrand-film. Det finns inte tillstymmelse till gnista mellan de två forskarna Ira (David Duchovny) och Allison (Julianne Moore).
Överhuvudtaget vilar det en anda av slätstruken själlöshet över hela produktionen, från manus till regi till klippning till skådespeleri allt genomsyras av en profillös anpassning till Hollywoods Mittfåra. Det är nästan så att man misstänker att vi här ser en film skriven, regisserad, producerad och spelad av just de utomjordiska varelser som tog över mänskligheten i Världsrymden anfaller.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-07-18.