Epidemic – Michael Tapper

Danmark 1987. Regi: Lars von Trier. Manus: Lars von Trier, Niels Vørsel. Foto (35 mm): Henning Bendtsen. Foto (16 mm): Kristoffer Nyholm, Lars von Trier, Niels Vørsel, Cæcilia Holbek, Susanne Ottesen. Musik: Richard Wagner, Peter Bach.

”Film ska vara som en sten i skon”, säger regissören i filmen, Lars (Lars von Trier), till sin medförfattare på manuset, Niels (Niels Vørsel). Men Epidemic är mer underhållande än oroande. Särskilt rolig blir den om man följt von Triers märkliga karriär, där pekoralistiskt patos gärna kombineras med svart humor och ett oerhört begåvat bildberättande.

Upprinnelsen var von Trier/Vørsels internationella storprojekt The Grand Mal. När det havererade slog von Trier vad med filmkonsulenten Claes Kastholm Hansen, som också spelar filmkonsulenten i filmen, om att det gick att göra en långfilm för den absurt låga summan av en miljon danska kronor.

Kastholm fixade miljonen, och B-filmsimportören Gunnar Obel sköt till ytterligare lite pengar. Den senare krävde dock en actionrulle med titeln Kommissarien og luderet (Kommissarien och horan). Det var von Trier inte intresserad av, så i början av Epidemic ser vi därför hur Lars och Niels glatt konstaterar att ett manus med den titeln både har försvunnit ur datorn och ur deras minne.

Huvuddelen av Epidemic handlar sedan om hur Lars och Niels på fem dagar ska färdigställa ett nytt manus till konsulent Kastholm. Kameran hanteras av de medverkande själva. Filmfotot i 16 mm är svartvitt, kornigt och tillsammans med den kvasidokumentära prägeln – anspelande på den redan då blomstrande mytbildningen kring von Trier – ter sig Epidemic idag som en förövning till Dogma 95-projektet.

I kontrast finns scener med ett bländande vackert filmfoto i 35 mm, finkornig monkromfilm av tidigare Dreyer-medarbetaren Henning Bendtsen. Här gestaltas den film Lars och Niels skisserar på – i praktiken resterna av The Grand Mal, men nu kryddad med skadeglad ironi över det projektets patetiska övertoner. (Håll ögonen öppna efter Dr. Magnus, gestaltad av Leif Magnusson.)

Resultatet är en bisarr, ojämn men fascinerande komedi om det kreativa kaos som verkar finnas kring de flesta filmskapare. Så ser det i alla fall ut även i andra filmer på temat, till exempel Truffauts Dag för natt, Fassbinders Varning för en helig sköka eller Woody Allens Stardust Memories. Än mer underhållande är kanske ändå filmens utvikningar, främst då Niels Vørsels berättelse (hämtad ur hans bok J.B. – en teori) om hans brevväxlingar med amerikanska tonårsflickor och dess konsekvenser.