En sen kväll på McCool’s

USA 2001. One Night at McCool’s. Regi: Harald Zwart. Manus: Stan Seidel. Foto: Karl Walter Lindenlaub. Musik: Marc Shaiman. I rollerna: Liv Tyler, Matt Dillon, John Goodman, Michael Douglas.
Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund.

En sen kväll på McCool’s är den första filmen som producerats på Michael Douglas bolag Furthur Films. Knappast överraskande är att hans Johnny Cash-liknande yrkesmördare är den som framstår som häftigast – filmens verklige McCool, egentligen namnet på en bar lika relevant för handlingen som titeln – och som i slutet drar det längsta strået.

I övrigt är detta en typ av film noir-pastisch med en svart komisk skruvning som vi tidgare sett i till exempel bröderna Coens Blood Simple (1984) och John Stahls Red Rock West (1993).

Lite stänk av Jim Thompsons romanfigurer, lite av Elmore Leonards miljöer och dialogprosa. Kryddat med en trendig, allt överskuggande ironi à la Tarantino: Våld är kul, särskilt till någon gammal slagdänga, som här Village Peoples bögdiscohit ”YMCA”. Det är gödslat med sleaze (töntiga vulgokläder, frisyrer och manér), och knäppa inslag som inte tillför handlingen särskilt mycket utan mest är knäppa (advokaten Carls dragning till s&m, till exempel).

Vi rör oss strax ovanför samhällets bottenskikt, i en krets av mer eller mindre trögtänkta förlorartyper. Deras triangeldramer och brottsplaner är varken intrikata eller subtila, utan enbart motiverade av en rå men patetiskt närsynt girighet efter materiella tillgångar.

Som den manipulativa spindelkvinnan står Jewel (Liv Tyler) i filmens centrum. Hon är till en början en klassisk filmvamp som kameran smeker i slow motion med diffuserat ljus och lite ofokuserad vidvinkellins lite på det sätt som Marlene Dietrich och Ingrid Bergman en gång avbildades.

Efterhand blir hon emellertid snarare en korkad Lolita som traktar efter en karl med ett hus utrustat med hembioanläggning och dvd.

Jodå, ni hörde rätt. Det är inte drivor av pengar, makt eller något freudianskt barndomstrauma som styr denna manslukerska, utan enbart en banal våtdröm som hämtad ur en reklamfilm för tv-handlare. Och männen som faller för denna 25-öresvamp är därefter: enfaldiga toffelhjältar fjärrstyrda av underlivet. Eller som de själva skulle uttrycka det: ”pussy-whipped”.

Det är knappast stor filmkonst, och man kommer inte i närheten av Coen-brödernas underfundiga humor, kluriga omkastningar i handlingen eller träffsäkra stilstudier.

Men mycket tack vare duktiga skådespelare, som Matt Dillon, Paul Reiser och John Goodman (all kör de repriser på rolltyper de gjort tidigare) samt Michael Douglas som mystomte till mördare blir det ganska roligt och ibland riktigt kul på ett serietidningsartat sätt.

På minussidan står en sexuellt inte särskilt karismatisk Liv Tyler, såvida man inte tillhör dem som läser tidningen café med tungan som slips.

Och norskfödde reklamfilmsregissören Harald Zwart, som gjorde den rockvideobetonade och produktplaceringsöversållade Hamilton (1998), har bara några få roliga bildövergångar – gjorda med datoranimationsteknik – att komma med i ett för övrigt tämligen ointressant bildberättande.