Driven – Michael Tapper

USA 2001. Regi: Renny Harlin. Manus: Sylvester Stallone. Foto: Mauro Fiore. Musik: BT. I rollerna: Sylvester Stallone, Burt Reynolds, Kip Pardue, Stacy Edwards, Gina Gershon.

Sylvester Stallone är en ytterst begränsad men inte ointressant manusförfattare och skådespelare. I några intervjuer låter han ana att det åtminstone en gång i tiden fanns både sociala och konstnärliga ambitioner i hans skrivande. Med sin arbetarbakgrund i Hell’s Kitchens slumkvarter i New York har han en intuitiv insikt om förhållandena för dem som lever på skuggsidan av den amerikanska drömmen, Det förmedlas starkast i några av hans mörkare filmer: F.I.S.T., Rocky V och Copland.

Men eftersom samtliga dessa filmer floppat har Stallone regelmässigt återvänt till ett enkelt actionrecept. Han är visserligen även här förlorare eller underdog, men snart visar han att han har det rätta virket för att segra mot alla odds, se Rocky I-IV och First Blood/Rambo I-II. Tidvis har han försökt bryta sig ut ur denna image i självparodierande roller. Men av filmer som Stopp! Annars skjuter morsan skarpt, Judge Dredd eller Demolition Man har endast den sistnämnda varit vinstgivande.

Nu när han närmar sig de sextio – födelseår: 1946 – och inte ens de traditionella actionrollerna går så bra (Specialisten, Daylight) ser det ut som om Stallone försöker ändra sin image. Han har blivit föredettingen som genom sin medelålder plötsligt blivit medveten om andra värden i livet än att vara en vinnare. Denna plötsliga livsinsikt gör att Stallone i sina två senaste filmer, Get Carter och Driven, förvandlats till stoisk vishetslärare, en slags lätt-guru som i parti och minut portionerar ut ibland skriande självklarheter som om de vore unika livsinsikter.

Kanske är det därför som regissören och medförfattaren till CART-racefilmen Renny Harlin inte fått med något bilfetishistiskt, rockvideostylat montage modell Days of Thunder. Mer beklagligt är förstås att han försummat att studerat in genreklassiker som Grand Prix (1966) för att hitta den verkliga nerven i filmningen av tävlingarna. Driven är istället två filmer som varken har särskilt mycket med varandra att göra eller var för sig bjuder på något särskilt intressant.

Den ena filmen handlar om den unge, omogne föraren Jimmy Bly (Kip Pardue) som, likt Luke Skywalkers tvekan på sin kraft i Stjärnornas krig, sviktar under alla framgångskrav, men som alltså får hjälp av CART-tävlingarnas Yoda, Joe Tanto (Stallone). Här följer förvecklingarna i kampen mellan plikt och kärlek såpamelodramens alla konventioner. Och det gör även de ytterst tunt tecknade rollgestalterna.

Den andra filmen är actionbetonade montage från loppen i upp till 400 km i timmen. Som så många nutida actionregissörer blandar Harlin här samman snabba klipp och spektakulära stuntinslag via datoranimerade effekter med spänning. Men eftersom de inblandade rollpersonerna inte engagerar, klippen mer förvirrar än klargör spänningsmomenten och de visuella effekterna ser just så datoranimerade ut som de är så tappar man intresset som åskådare.

Filmens effektinslag och dramatiska vändningar är både programmatiska och sökta. Kanske knappast förvånande med tanke på Stallones och Harlins meritlistor. Men nog hade jag hoppats att de just på grund av detta någon gång hade vågat sig ut på något annat än en rutinmässig färd i Hollywoods mittfåra.