Che Guevara: The Bolivian Diary

Dokumentche guevaraär. Schweiz/Frankrike 1994. Ernesto Che Guevara, das, bolivianische Tagebuch. Regi, manus: Richard Dindo. Foto: Pio Corradi. Berättare (engelskspråkig version): Judith Burnett, Robert Kramer.
Gnistan i Malmö

Ernesto ”Che” Guevara för­lorade inte bara livet den 9 ok­tober 1967 i bolivianska byn Higuera. Han förlorade också kontrollen över sitt eftermäle. Kroppen hade knappt kallnat förrän det utbröt en huggsexa om vem som hade rätten att ut­tolka hans politiska arv. Régis Debray avgick med segern – med känt resultat.

Samtidigt blev det berömda porträttet av Che i basker en popikon som sålde miljoner affischer och annat krims­krams. Symbolen Che separe­rades från den politiske tänka­ren och kompromisslöse revo­lutionären. Nu är Che tillbaka igen som popikon på nya, unga demonstranters tröjor.

Därför kan det vara på sin plats att gå till botten med livs­ödet och ideologin bakom my­terna.

Richard Dindos dokumen­tär om Ches hopplösa gerilla­kamp i Bolivia försöker ge en pusselbit genom att metodiskt följa dagboksanteckningarna mellan november 1966 fram till fängslandet och avrätt­ningen knappt ett år senare. Dindo låter Ches egna min­nesbilder dominera på ljud­bandet, ibland med avbrott för korta intervjuer med folk som mött honom och hans gerillagrupp.

Resultatet är både tragiskt och en smula patetiskt.

Undertonen i Ches anteck­ningar visar en man så upp­fylld av sin egen självbild som folkens befriare att han inte verkar förstå hur han kunde bli ratad och till och med för­rådd av det folk som han trod­de skulle hälsa honom med tacksamhet. För att travestera Brecht hade han kanske velat väl­ja sig ett annat folk.

Som många andra befriare var han en människa med goda in­tentioner, men knappast en demokrat. Hans utopiska vi­sioner var därtill för starka för att tillåta avvikelser från den rätta vägen.

Man kan beundra idealis­men och oviljan att delta i po­litiskt rävspel, något gjorde honom obekväm när han stor­made mot det allt annat än so­cialistiska föredömet Sovjet­unionen i Alger 1965. Men att, som i 1960-talets af­fischkonst och som Dindo ty­värr också hemfaller till mot slutet av sin film, göra Che till en Kristusgestalt är en slapp eftergift för en gråtmild mar­tyrtradition och har ingenting med hans politiska gärning att göra.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-04-29.

Fotnot. Premiärvisningen kommer att inledas av journalisten Björn Kumm, som tillhörde den reporter­grupp som först fick se den bolivian­ska armens uppvisande av Ches lik efter avrättningen. En utställning av Kumms bilder finns också i anslut­ning till visningen. Som komplement till bindas film visas även på premi­ärkvällen Erik Gandini & Tarik Salehs uppmärksammade dokumen­tär Sacrificio och Jan Lindqvists Bolivia – efter Che, från 1969.