Dokument
är. Schweiz/Frankrike 1994. Ernesto Che Guevara, das, bolivianische Tagebuch. Regi, manus: Richard Dindo. Foto: Pio Corradi. Berättare (engelskspråkig version): Judith Burnett, Robert Kramer.
Gnistan i Malmö
Ernesto ”Che” Guevara förlorade inte bara livet den 9 oktober 1967 i bolivianska byn Higuera. Han förlorade också kontrollen över sitt eftermäle. Kroppen hade knappt kallnat förrän det utbröt en huggsexa om vem som hade rätten att uttolka hans politiska arv. Régis Debray avgick med segern – med känt resultat.
Samtidigt blev det berömda porträttet av Che i basker en popikon som sålde miljoner affischer och annat krimskrams. Symbolen Che separerades från den politiske tänkaren och kompromisslöse revolutionären. Nu är Che tillbaka igen som popikon på nya, unga demonstranters tröjor.
Därför kan det vara på sin plats att gå till botten med livsödet och ideologin bakom myterna.
Richard Dindos dokumentär om Ches hopplösa gerillakamp i Bolivia försöker ge en pusselbit genom att metodiskt följa dagboksanteckningarna mellan november 1966 fram till fängslandet och avrättningen knappt ett år senare. Dindo låter Ches egna minnesbilder dominera på ljudbandet, ibland med avbrott för korta intervjuer med folk som mött honom och hans gerillagrupp.
Resultatet är både tragiskt och en smula patetiskt.
Undertonen i Ches anteckningar visar en man så uppfylld av sin egen självbild som folkens befriare att han inte verkar förstå hur han kunde bli ratad och till och med förrådd av det folk som han trodde skulle hälsa honom med tacksamhet. För att travestera Brecht hade han kanske velat välja sig ett annat folk.
Som många andra befriare var han en människa med goda intentioner, men knappast en demokrat. Hans utopiska visioner var därtill för starka för att tillåta avvikelser från den rätta vägen.
Man kan beundra idealismen och oviljan att delta i politiskt rävspel, något gjorde honom obekväm när han stormade mot det allt annat än socialistiska föredömet Sovjetunionen i Alger 1965. Men att, som i 1960-talets affischkonst och som Dindo tyvärr också hemfaller till mot slutet av sin film, göra Che till en Kristusgestalt är en slapp eftergift för en gråtmild martyrtradition och har ingenting med hans politiska gärning att göra.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-04-29.
Fotnot. Premiärvisningen kommer att inledas av journalisten Björn Kumm, som tillhörde den reportergrupp som först fick se den bolivianska armens uppvisande av Ches lik efter avrättningen. En utställning av Kumms bilder finns också i anslutning till visningen. Som komplement till bindas film visas även på premiärkvällen Erik Gandini & Tarik Salehs uppmärksammade dokumentär Sacrificio och Jan Lindqvists Bolivia – efter Che, från 1969.