Cecil B. DeMented – Michael Tapper

USA/Frankrike 2000. Regi John Waters Manus John Waters Foto Robert Stevens Klipp Jeffrey Wolf Scenografi Vincent Peranio Musik Basil och Zoe Poledouris, Moby med flera.
Med Stephen Dorff Cecil B. DeMented Melanie Griffith Honey Whitlock Alicia Witt Cherish Larry Gillard Jr Lewis Mike Shannon Petie Maggie Gyllenhaal Raven Eric M. Barry Fidget Zenzele Uzoma Chardonnay Erika Lynn Rupli Pam Harriet Dodge Dinah Adrian Grenier Lyle Jack Noseworthy Rodney Patricia Hearst Fidgets mor Ricki Lake Libby, Honeys assistent Mink Stole Mrs Mallory.
Producenter John Fiedler, Joe Caracciolo Jr Produktionsbolag Polar Entertainment i samarbete med Le Studio Canal+, BAC Films, Artisan Entertainment Längd 88 minuter Dvd-distribution Artisan Home Entertainment (region 1) Extramaterial Separat ljudspår med löpande kommentarer under filmen av John Waters, Canned Ham: Cecil B. DeMented Behind-the-Scenes Special – en 30 minuter lång dokumentär av Comedy Central med intervjuer av regissören och skådespelarna, trailrar Svensk biodistribution Triangelfilm Svensk biopremiär 2001-03-09.

Baltimore. Hollywoodstjärnan Honey Whitlock anländer till galapremiären på sin nya romantiska komedi Some Kind of Happiness. På premiärbiografen The Senator kidnappas hon av ett gäng filmterrorister, kallade The Sprocketholes, under demonregissören Cecil B. DeMented och förs till deras högkvarter i den nedlagda actionfilmbiografen Hippodrome.

Hon tvingas färga om håret, klä sig enligt deras anvisningar och medverka i Cecils film, vars stil regissören själv definierar som ultrarealism. Det rör sig om filmade gerillaattacker mot biografer som visar familjefilmer i Hollywoods mittfåra – av gerillan beskylld för att vara en censurinstitution mot alla andra typer av filmer: independent, kult, importerade icke-engelskspråkiga filmer, karatefilm, porr etcetera.

Under en attack mot Maryland Film Comission och senare mot inspelningen av en uppföljare till Forrest Gump (1994), Gump Again, dör flera i filmteamet. Sårade räddar sig de återstående först till en biograf för karatefilmer och sedan till en porrbiograf. I bägge fallen möts deras rop på hjälp mot såväl ordningsmakten som uppretade småborgare med entusiastisk sympati från den samlade publiken.

Skottskadad genomför Cecil filmens stora final på en drive-inbiograf som visar en trippelföreställning av Honey Whitlocks filmer. Länge motvillig i filmterroristernas aktioner har hon, efter att ha förnyat sin publika popularitet under Cecil B. DeMenteds regi, sedermera blivit synnerligen drivande. På Cecils uppmaning låter Honey tända eld på sitt hår och filma det som filmens final.

Lyckliga över att ha färdigställt sin film och över att deras självpåtagna celibattillvaro under inspelningen är slut börjar medlemmarna i The Sprocketholes idka ett intensivt sexuellt umgänge på taket till drive-inbiografens gatukök under den anländande SWAT-styrkans förbryllade blickar. Till slut öppnar specialpolisen eld mot dem.

När Cecils flickvän, porraktrisen Cherish, dör tänder demonregissören eld på sig själv och rullar döende nerför taket i rullstol. De få överlevande i teamet smiter med kameran och filmen medan en lyckorusig Honey låter sig eskorteras till en väntande fångtransport under drive in-publikens hyllningar.

”Technique is just failed style!”, lyder ett av titelgestaltens credo för sin så kallade ultrarealistiska filmstil. Och snarare än att vara en parodi på de demoniska Hollywood-legendarer som hans namn och tatuering antyder – Cecil B. DeMille och Otto Preminger – är han en extrem version av John Waters själv: hantverket är helt underordnat filmens demonstrativa uppvisning i det som Waters kallar ”good-bad taste” och ”shock value” – se hans undergroundmanifest Shock Value.

Här talar rollgestalterna som om de läste högt ur pratbubblor i serietidningar. Mediekåta poserar de kameran för att kräva sina femton minuter av berömmelse. I till exempel scenen när de stormar in på Forrest Gump-uppföljaren Gump Again – en bara alltför stor hollywoodsk sannolikhet – attackerar Honey regissören till filmen: ”No more free food at film festivals for you, hack!” Och givetvis intar gerillan sedan sina positioner i heroiska poser framför inspelningens filmkameror, innan de med primadonneförtjusning inleder skottlossningen.

Men även om gerillafilmteamets attentat kan sägas ha en ”shock value” motsvarande Divines autentiska förtäring av hundskit i Waters undergroundklassiker Pink Flamingos (1972), är excesserna i Cecil B. Demented likväl nertonade. De senaste 20 åren har trots allt inneburit en viss anpassning till mittfåran, med etablerade Hollywoodstjärnor från Hollywood i ledande roller och en konstnärlig orientering mot de tv-såpor han tidigare parodierat. Sett i backspegeln var det nog inte så lite av hans särprägel som dog med två av de tidiga filmernas lika oersättliga som oförglömliga antistjärnor, Divine (alias Harris Glenn Milstead) och Edith Massey.

Kvar från kärntruppen finns egentligen bara Mink Stole, som alltmer hänvisats till mindre biroller. Här får hon i och för sig en kul scen, där hon spelar den hycklande välgörenhetshaggan Mrs Mallory, som i smyg lustfyllt revanscherar sig på en motsträvig, hjärtopererad pojke genom att strypa hans syretillförsel. I övrigt ser rollistan ut som i Pecker (1998), Serial Mom (1994), Cry-Baby (1990) och Hairspray (1988), det vill säga som en förteckning över nya, lovande talanger från den kaliforniska filmindustrin.

Två egensinniga profiler i Waters senare filmer är programledaren Ricki Lake och tidningsmagnatdottern Patti Hearst. Den förstnämnda slog igenom i Hairspray och har därefter etablerat en egen show som försöker kittla med en föregivet ironisk vulgärsensationalism, men som genom sina förödmjukande förnedringsinslag egentligen bara förstärker en reaktionärt cynisk syn på mänskliga relationer som uttryck för brutal egoism. Waters vurmande för henne är faktiskt obegriplig.

Intressantare är då Patti Hearsts närvaro, särskilt som berättelsen tydligt anspelar på hennes kidnappning. Liksom Hearst drabbas den bortskämda och bitchiga Hollywoodstjärnan Honey Whitlock av Stockholmssyndromet efter samvaron med kidnapparna. I den Comedy Central-dokumentär om filmen som finns på dvd:n säger Waters halvt på skämt halvt på allvar att Patti egentligen bara utnyttjades av massmedierna och att hon dessutom blev blåst på sina royalties för den ofta tv-visade filmen från bankrånet hon genomförde med sina kidnappare, Symbiotiska Befrielsearmén.

Trots svagheterna är Cecil B DeMented ändå en något av en återkomst för den aggressiva antiestetik som Waters inledde sin karriär med. Det ser ut som en självreflektion när titelgestalten under större delen av filmen går omkring i en tvångströja med lossade ärmar och remmar. Är det möjligen Waters själv som äntligen har brutit sig fri från den självpåtagna tvångströja som hans genombrott i Hollywoods mittfåra inneburit?

Filmen är nämligen en lustfylld hämnd på alla de pissljumma, romantiska må bra-komedier av typen Forrest Gump som Waters hatar. Den likriktning – ideologiskt, tematiskt, estetiskt – som de står för ställer han upp som fienden till sin egen anarkistiska subkultur av importerade filmer från andra länder, inhemsk independent, underground, våldsam b-actionfilm och porr.

Valet av genrepreferenser är starkt kopplat till Waters ständigt återkommande tema om den heroiska självupprättelsen för människor som har marginaliserats och förhånats av ett konformt och konservativt samhälle. Som före detta undergroundfilmare, hippie och homosexuell aktivist ser Waters B-filmen som en motvikt till en estetisk hegemoni. Och det är knappast en slump att hans två idoler från den europeiska konstfilmen – Pier Paolo Pasolini och Rainer Werner Fassbinder – skildrar sexuell utlevelse av alla de slag som en motståndshandling mot ideologisk hegemoni. I hans kommentarer på dvd-utgåvan kan man dessutom höra honom plädera för porrfilmen som ”the last outlaw cinema”, en hållning som svårligen hade accepterats i den alltigenom likriktade svenska porrdebatten.