Cecil B. DeMented – Michael Tapper

USA 2000. Regi, manus: John Waters. Foto: Robert Stevens, Musik: Basil och Zoe Poledouris, Moby m fl. I rollerna: Stephen Gorr’, Melanie Griffith, Agda Witt, Mink Stole.
Spegeln i Malmö, Kino i Lund.

John Waters senare filmer, som Cry-Baby (1990) och Pecker (1998), har ofta känts som lite doftlösa västanfläktar av hans tidigare anarkistiskaorgier i dålig smak: Pink Flamingos (1972) och Female Trouble (1974). Desto mer glädjande är det därför att Cecil B DeMented inte bara är Waters hyllning till den typ av egensinniga, lågbudgetfilmande galningar som han själv varit, utan även en återgång till hans egna aggressiva utfall mot den etablerade filmindustrins estetiska och tematiska likriktning – nu än mer bokstavligt.

Militanta filmterroristerna The Sprocketholes, under ledning av regissör Cecil B. DeMented (Stephen Dorff), kidnappar Hollywoodstjäman Honey Whitlock (MelanieGriffith) till sitt filmprojekt: ett manifest mot det konstnärliga förtryck som familjefilmer i Hollywoods mittfåra utgör.

Gruppens filmade våldsaktioner mot biografer och filminspelningar uttrycker inte baraderas politiska idéer utan är också en del av den ultrarealism som DeMented förespråkar. Likheterna till den sektliknande Symbiotiska Befrielsearméns kidnappning och hjärntvättning av tidningsmagnatdottern Patricia Hearst på 1970-talet är knappast en slump, och förses med en ironisk knorr av att Hearst själv medverkar i en biroll.

Temat öppnar naturligtvis också för en rad interna filmskämt, till exempel biografskylten med texten ”Paradisets barn – nu äntligen dubbad till engelska”, en skymf mot denna franska klassiker. Eller Honeys straffdom över regissören till den fiktiva men bara alltför sannolika uppföljaren till Forrest Gump, kallad Gump Again, då hon utbrister: ”Ingen mer gratismat på filmfestivaler för dig, din medelmåtta!” innan hon fyrar av en salva från sitt maskingevär.

Den oinvigde går knappast lottlös. Här finns rikligt med kompensation i filmens råa energi, drastiska och serietidningsartade dialog samt Waters oefterhärmliga sätt att vända samhällets värdeskala för vad som är normalt på huvudet. Samhällets marginaliserade outsiders, avvikare och förlorare återupprättar han som hjältar i kampen mot samhällets förtryckande påbud om likriktning.

Just därför står också han för en tradition av äkta kultfilmer långt innan beteckningen blev en slapp marknadsföringsslogan för uddlös dasshumor av typen Little Nicky.