Apornas planet
Planet of the Apes
USA 2001
Regi Tim Burton Manus William Broyles Jr, Lawrence Konner, Mark Rosenthal Förlaga Roman Titel Apornas planet (La planète des singes, 1963) Författare Pierre Boulle Foto Philippe Rousselot Klipp Chris Lebenzon Scenografi Rick Heinrichs Make-upeffekter Rick Baker Musik Danny Elfman.
Med Mark Wahlberg Leo Davidson Tim Roth general Thade Helena Bonham Carter Ari Michael Clarke Duncan Attar Kris Kristofferson Karubi Paul Giamatti Limbo Cary-Hiroyuki Tagawa Krull David Warner senator Sandar Estella Warren Daena Lisa Marie Nova Erick Avari Tival Evan Dexter Parke Gunnar Luke Evert Birn Charlton Heston Thades far.
Producent Richard D Zanuck Produktionsbolag The Zanuck Company för 20th Century Fox Längd 121 minuter Svensk distribution Fox Svensk premiär 2001-08-01.
År 2029. Piloten Leo Davidson, som tränar apor för specialuppdrag på en internationell rymdstation utanför Saturnus, ser en apbemannad kapsel från stationen försvinna i något som ser ut som en magnetisk storm i ett gasmoln. När han försöker sig på en räddningsaktion med en annan kapsel sugs han in i ett svart hål och kommer ut på en annan plats och i en annan tid i universum bara för att strax kraschlanda på en främmande planet. Strax efter att tagit sig ur sin farkost, som sjunkit till botten av en sjö, fångas han tillsammans med grupp stenåldersliknande människor av rustningsklädda människoapor. Människorna säljs på en slavmarknad i apornas stad, där schimpanser, orangutanger och gorillor bor tillsammans. Leo väcker människorättsaktivisten Aris intresse, och hon köper honom. Hennes beundrare, den stridslystne människohataren general Thade som var den som ledde människojakten, ser Leo som ett potentiellt hot. Samma natt lyckas Leo få Ari och den av Thade avsatte arméofficeren Krull att bistå honom vid en rymning ur staden tillsammans med en grupp andra tillfångatagna människor. De tar sig till platsen för kraschlandningen, och när Leo fiskar upp en laserpistol och nödsignalsutrustning ur sin sjunkna kapsel övertygar han slutligen både Ari och de andra människorna om att han kommit från en annan planet. Förföljda av Thade och dennes arméstyrkor, ledda av Krulls ersättare Attar, tar sig gruppen med Leo i spetsen till en förbjuden zon, där Leos radiokompass visar att en farkost från hans rymdstation ska befinna sig. Väl framme visar det sig att Leos rymdstation visserligen är där, men nu som en kraschlandad ruin från förgångna tider. I datorns loggbok ser Leo hur rymdstationen följt honom till planeten, men anlänt i en annan tid långt innan hans ankomst. Stationen kraschade då på planeten, och ett krig bröt ut mellan människorna och deras intelligenta, tränade apor under ledning av en schimpans vid namn Samos – den urfader som alla de människoapor som nu bebor planeten dyrkar och tror ska återvända en dag. Snart samlas människor från hela planeten som betraktar Leo som deras frälsare mot de förtryckande aporna, och snabbt tvingas denne organisera en krigsplan. När Thade och Attars trupper går till attack utlöser Leo en explosion med hjälp av rymdstationens utrustning. Explosionen sårar och dödar många av aparméns förtrupper. Därefter drabbar styrkorna samman. Krull dödas av Attar, och Thade står just i begrepp att slå ihjäl Leo när kapseln med Leos försvunna schimpans landar mitt på slagfältet. Striderna stannar upp, och aporna knäböjer inför vad de tror är Samos återkomst. Thade ser sig emellertid hotad, och attackerar Leo och schimpansen. Han lyckas komma över en laserpistol från kapseln, men Leo stänger in honom i ett kontrollrum på stationen där han dör av rikoschetterna från sina egna skott. Attar som bevittnat det hela förstår ursprunget till konflikten med människorna och avblåser striderna. Från och med nu ska apor och människor leva tillsammans som jämlikar. Ari och människoflickan Daena, som bägge är dragna till Leo, försöker få denne att stanna. Men Leo ser en chans att återvända till Jorden i den nyanlända kapseln. Efter en ny färd genom det svarta hålet kraschlandar han i framför något som ser ut som Lincolnmonumentet i Washington D C. Men när han går fram mot statyn bär den istället general Thades ansikte, och i inskriptionen ovanför läser han en hyllning till denne som apornas räddare. Polisbilar med uniformsklädda gorillor anländer till platsen.
Evolution
USA 2001
Regi Ivan Reitman Manus David Diamond, David Weissman, Don Jakoby Foto Michael Chapman Klipp Sheldon Kahn, Wendy Greene Bricmont Scenografi J Michael Riva Visuella effekter Phil Tippett Musik John Powell.
Med David Duchovny Dr Ira Kane Orlando Jones Harry Block Seann William Scott Wayne Green Julianne Moore Dr Allison Reed Ted Levine general Woodman Dan Aykroyd guvernör Lewis Ethan Suplee Deke.
Producenter Ivan Reitman Daniel Goldberg, Joe Medjuck Produktionsbolag Montecito Pictures för DreamWorks Pictures och Columbia Pictures Längd 102 minuter Svensk distribution Columbia TriStar Svensk premiär 2001-07-18.
Glen Canyon, Arizona. När brandmannalärlingen Wayne Green tränar inför sin examen genom att mitt i natten tända eld på en stuga och sedan rädda en docka ur infernot blir han vittne till hur en meteorit kraschlandar på stugan och försvinner ner i en underjordisk grotta. Dagen efter anländer biologiforskaren Dr Ira Kane, som avskedats från sin militäranställning efter ett förödande vaccinexperiment på soldater, tillsammans med en kollega från det college han arbetar på, geologen Harry Block. De upptäcker att den slemmiga sörja som sipprar ur meteoriten innehåller utomjordiska mikroorganismer, som enormt snabbt genomgår en evolution mot högre organismer. Ira och Harry försöker hålla sin upptäckt hemlig, men eftersom Pentagon övervakar Iras dator anländer snart den forskningsenhet som Ira arbetade för – Center for Disease Control. Iras före detta chef, general Woodman, och den nya forskningsledaren, Dr Allison Reed, försöker utestänga Ira och Harry från området, men de smiter in och upptäcker att de utomjordiska organismerna har utvecklat en hel ekologi bara på några få dagar. Snart börjar dinosaurieliknande djur uppenbara sig i samhället. De dör dock efter en tid på grund av sin känslighet för jordatmosfärens syre. Snart har emellertid även det hindret övervunnits, och situationen börjar bli kritisk när intelligenta primater uppstår. Med guvernörens benägna bistånd försöker generalen utplåna hela den utomjordiska ekologin i de underjordiska grottorna med hjälp av napalm. Ira och Allison, som nu har fattat tycke för varandra, har dock genom sina studier kommit fram till att kontakten med eld endast ökar de utomjordiska organismernas evolutionshastighet. Mycket riktigt framkallar napalmexplosionen en ny jättevarelse. Turligt nog har Ira och Allison hittat en svag punkt, nämligen att de utomjordiska organismerna är känsliga för selen, som också visar sig vara en komponent i en lokal schampofabriks produktion. Tillsammans med Harry och Wayne förgör de jättevarelsen med ett schampolavemang.
Alla mänskliga skildringar av utomjordiska livsformer återspeglar naturligtvis aspekter av vår egen självbild antingen det handlar om utopiska idyllbilder eller om dystopiska skräckskildringar. Det främsta exemplet på det förstnämnda är förmodligen Steven Spielbergs Närkontakt av tredje graden (Close Encounters of the Third Kind, 1977), där de genomsnälla besökarna från yttre rymden både såg ut som och spelades av barn. Den på lika irrationella grunder onda motsvarigheten är Roland Emmerich & Dean Devlins Independence Day (1996), en piratkopiering av Fred F Sears kalla kriget-klassiker Anfall från rymden (Earth vs the Flying Saucers, 1956). Ingen av dessa filmer kännetecknas av några utmanande filosofiska frågeställningar, något som annars karaktäriserar mycket av efterkrigstidens science fiction. Istället går man tillbaka på 1930-talets pulp-sf, där genren bara utgjorde en ny och mer fantasifull kuliss till beprövade berättelser som flyttats över från andra genrer (i nämnda exempel sagan respektive krigseposet).
I såväl nyinspelningen av Apornas planet som i Evolution finns det spår av att åtminstone inkorporera några av genrens mer intellektuella ambitioner. Men som så mycket av sf-filmen efter Stjärnornas krig (Star Wars, 1977) så reduceras inflytandet från den i stort sett oexploaterade, intellektuella sf-litteraturen. Istället serveras igenkännbart material från tidigare succéer i ny förpackning enligt receptet ovan. Mest illa åtgången är Evolution, som började som ett seriöst skräckscenario baserat på biokemiska teorier om att jordens evolution kan ha fått hjälp av mikroorganismer som övervintrat nerfrusna på meteoriter och vaknat upp vid ett nerslag på jorden.
När Ivan Reitman fick regiuppdraget förvandlade denne emellertid snabbt filmen till en klantskallekomedi som uppenbart modellerats
på tidigare succéfilmer av detta snitt – framförallt Reitmans egen Ghostbusters (1984) men också mer sentida alster som bröderna Farrellys Den där Mary (There’s Something About Mary, 1998). Strukturen från det ursprungliga manuset har emellertid lämnats kvar, något som gör att de nytillskrivna gagsen i filmen står ut som nödtorftigt påklistrade och inte alls integrerade i berättandet. Det märks inte minst i rättegångsscenen. Trots ihärdiga signaler från skådespelarna är svårt att se vad som är komiskt med Iras fruktansvärda vaccinationsexperiment på ovetande soldater. Humorn blir här en grov felbedömning av vad som menar med dålig smak i komedisammanhang.
Det enda som ser ut som en tråd av komiska grepp är de återkommande analskämten. Iras kollega Harry får in en utomjordisk insekt i kroppen och tvingas få den utplockad med en tång som införts i ändtarmen. I slutscenen får han dock ge igen när han, assisterad av Ira, Allison och Wayne, beger sig in genom den utomjordiska jätteorganismens ändtarmsöppning och förgör varelsen med ett kladdigt selenlavemang som han sprutar in med brandslang. Analhumorn har starka undertoner av homosexskräck och påminner mycket om en liknande symbolik i Independence Day. Där finns en homofobisk undertext i flygaresset Russell Casses (Randy Quaid) traumatiska upplevelse av att ha kidnappats och utsatts av ingående anala övergrepp av utomjordingar som utmynnar i hans slutliga revansch då han återerövrar sin självrespekt genom att kärnvapenbestyckad flyga upp i den analöppningsliknande ingången till en av utomjordingarnas farkoster och utlösa bomben med orden ”Up yours!”
Kvar av det som givit namnet åt filmen, alltså evolutionstemat, finns spridda diskussioner om liv med biologiskt annorlunda strukturer än de på Jorden samt en kuliss av till en början intressanta, nya livsformer. Men trots sin avvikande biologi utvecklas snart de utomjordiska organismerna i banor som vi känner igen från vår egen hemplanet: insekter, dinosaurier, primater. Oförmågan att göra intressant komedi matchas av en både fantasilös och vetenskapligt sett idiotisk föreställning om att evolutionen följer vissa mönster som oundvikligen leder fram till människoapor och människor som skapelsens krona. Så är det naturligtvis inte.
Det är lika rimligt att föreställa sig en utveckling av intelligenta dinosaurier eller vattenlevande djur eller andra typer av livsformer som vi med endast erfare
nhet av vår egen evolution har svårt föreställa oss. Och just i oviljan till eller bristen på förmåga att höja blicken över det allra snävaste evolutionsperspektivet som gör att Evolution och Apornas planet blir ointressant science fiction. Här finns ju knappast den hisnande utblicken mot nya möjligheter – det sense of wonder – som är genrens största tillgång.
För även i Apornas planet frodas en antropomorf däggdjurschauvinism och en deterministisk syn på evolutionen. Redan i romanförlagan tecknar författaren Pierre Boulle ett ganska torftigt evolutionsperspektiv, allt för att skapa en tämligen simpelt konstruerad djurrättsallegori. Applaneten dit den mänsklige rymdresenären anländer är en banalt uppochnedvänd värld, där tre arter av människoapor (schimpanser, orangutanger och gorillor – av någon anledning passar gibbonapor inte in i sammanhanget) härskar över människorna med lika stor grymhet som vi idag härskar över Jordens övriga djur. Aporna har helt enkelt tagit människans plats och människan apornas.
I den första filmversionen från 1968 gjordes åtminstone ett försök att fördjupa den symboliska undertexten från romanen. Här skildrade manusförfattarna Michael Wilson (tidigare svartlistad och mest känd för det länge okrediterade manuset till Bron över floden Kwai/The Bridge on the River Kwai, 1957) och Rod Serling (tv-serien Twilight Zone, 1959-1965), som förmodligen inspirerats av George Orwells romanklassiker Djurfarmen (Animal Farm, 1945), applanetens samhälle som en spelplats för den tvekamp mellan demokratiska och totalitära krafter som präglade 1900-talet. Ibland väl träiga, filosofiska diskussioner lägger ut texten om olika livsformers lika eller olika värden och rätt till ett liv i frihet.
Men filmen handlar inte enbart om förhållandet människa-djur, fastän med apan på människans plats. Den handlar också på ett djupare plan om skräcken inför det främmande och det hierarkiska tankesätt som präglar kulturen. Wilson & Serlings manus är intellektuellt mer ambitiöst än Boulles roman. Dialogpartier kan visserligen bli lite högtravande, med repliker framsagda i ett pretentiöst tonfall av skådespelare i nobla, heroiska poser, men som samhällsskildring är 1968-versionen briljant. Apornas sociala rangordning, med schimpanser som den vita härskarrasen och gorillorna som den svarta underklassen, blir en naturlig förlängning av deras hierarkiska syn på naturen med den egna arten på piedestalen – alltså just en sådan förödande syn som fortfarande står stark i våra egna religioner, filosofiska läror och civilisationsuppfattningar. Och liksom i vår mänskliga kultur vårdas dogmen om vissa arters överhöghet med fanatisk hängivenhet eftersom man annars skulle vara tvungen att omvärdera hela grunden för samhällsbygget.
Den berömda slutbilden, som visar att den rymdfarande huvudpersonen George Taylor (Charlton Heston) inte har kommit till en annan planet utan till Jorden i en framtid efter tredje världskrigets utplåning av mänskligheten, sluter elegant cirkeln. De krigiska aporna är våra arvtagare, dömda att återupprepa historien eftersom de ingenting lärt av den. Filmens förmåga att fånga dåtidens civilisationskritiska diskussioner gjorde den till en klassiker, men inte till en ”skräpklassiker”, som en så kallad filmkritiker på P1:s kulturredaktion med en sällsynt illa vald genrebeteckning försökte avfärda den. Tvärtom var den en av det 1968 års största prestigesatsningar, och dess succé ledde till fyra dessvärre allt sämre uppföljare för bio (1970-1973), två tv-serier (1974 och 1975) samt två tv-filmer (1981 och 1998).
Årets nyinspelning har tyvärr också återvänt till romanförlagans enkla djurrättsallegori. Antydningarna om sociala hierarkier mellan aporna – en elit av schimpanser, medelklass av orangutanger och gorillorna som det svarta proletariatet – finns kvar, men scenariot tillåts bara vara kuliss och ges inga vidare ideologiska implikationer i form av sociala och/eller etniska motsättningar. Även könspolitiskt finns det i 2001 års version en märklig backlash i form av porträttet av människorättsaktivisten Ari (spelad 1968 av Kim Hunter och 2001 av Helena Bonham Carter). I 1968 års version är hennes engagemang både följden av känslomässighet och ett intellektuellt beslut, men i den nya versionen tillerkänns hon enbart ett ytligt, sentimentaliserat känsloengagemang. Hon vill helt enkelt rädda människorna på grund av att hon som kvinna helt och hållet är underkastad sina irrationella känslor.
Den nya filmens pendlande mellan reaktionära undertoner och hålln
ingslöshet samt dess ovilja att ta itu med de uppenbart kontroversiella ämnen som berättelsen snuddar vid går igen i den oförlösta, sexuella spänning som byggs upp mellan Ari och Leo under berättelsens gång. Enligt en intervju med Tim Burton, Mark Wahlberg (som spelar filmens hjälte, nu omdöpt till Leo Davidson) och Helena Bonham Carter i amerikanska tidningen Premiere var det från början tänkt att förhållandet skulle utvecklas till en kärleksrelation. Men någon artöverskridande sexscen ville filmbolaget inte se. Det var alltför utmanande och skulle dessutom ha inneburit en kommersiellt hämmande censurgräns i USA på 17 år. Vad man nu ser på filmduken är istället ett märkligt outvecklat triangeldrama som då och då kommer upp till ytan i en serie heta blickväxlingar mellan Leo och Ari men en bit in i filmen också mellan Leo och människoflickan Daena (fotomodellen Estella Warren i sin debutroll).
De kvaliteter som trots allt finns i 2001 års Apornas planet ligger istället, som vanligt när det gäller Tim Burtons filmer (Batman, 1989; Mars Attacks!, 1996; Sleepy Hollow, 1999), i scenografi (av Rick Heinrichs), kostym (Coleen Atwood) och här framförallt i Rick Bakers övertygande makeupdesign av aporna. Så om handlingen lämnar mycket i övrigt att önska får man istället försöka njuta av de välgjorda apkostymerna, som får liv av några riktigt bra skådespelarprestationer – främst Tim Roth som den krigshetsande schimpansgeneralen Thade. (Människorollerna, inklusive huvudrollen, ger däremot inte mycket utrymme för några större skådespelarprestationer.) Man kan också avnjuta en välgjord apstad och några hyfsade actioninslag.
Några liknande försonande ord skulle ma
n kunna fälla om Evolution, där specialeffektkonstnären Phil Tippett har skapat en fascinerande ekologisk mångfald av den evolutionsflora och -fauna som skapas av de utomjordiska organismerna i Arizonas grottsystem. Tyvärr skymtar det mesta av dessa glimtar av det som kunde bli utgångspunkten för två var för sig intressanta filmer. I fallet Evolution offras det för att inte stå i vägen för Reitmans förtjusning i dasshumor av det mindre påhittiga slaget, och i Apornas planet styr Burton – säkerligen med filmbolagsbyråkraterna flåsande i nacken – snart över intresset på habilt iscensatta men tämligen rutinmässiga actioninslag. Alla goda förutsättningar som deras berättelser har att något utmanande och tankeväckande flyttas snabbt ut i marginalen. Endast spåren finns kvar.
Det enda som matchar Apornas planet modell 1968 i nyinspelningen och som ger en aning om vilken idémässigt hisnande science fiction-film den nya Apornas planet hade kunnat bli är slutknorren, signerad Tim Burton. Här får åskådaren åtminstone en smak av vad den moderna fysikens teorier om resor i tid och rum skulle innebära i form av parallella världar formade utifrån evolutionens oändliga antal av möjligheter till utveckling av högre arter. Återigen har dock denna fantasi utformats enligt snävast tänkbara perspektiv med ett igenkännbart Washington DC, där Capitolium och Lincolnmonumentet förefalle
r vara förutbestämda byggnadsverk. Och så finns det naturligtvis ingen logik varken i att Thade i tid och rum skulle befinna sig någon annanstans samtidigt och dessutom få en historisk roll identisk med Abraham Lincoln.
© Michael Tapper, 2001. Filmhäftet, vol. 29, no. 5 (#117), s. 43—46.