USA 2001. Regi: Luis Mandoki.
Manus: Gerald DiPego. Foto: Piotr Sobocinski. Musik: Marco Beltrami. I rollerna: Jennifer Lopez, Jim Caviezel, Terrence Howard, Jeremy Sisto, Sonia Braga.
Biopalatset i Malmö
Kvinnlig polis (Jennifer Lopez) med trasig familjebakgrund förälskar sig i före detta jazzmusiker (Jim Caviezel). Den senare utför goda gärningar efter en traumatisk bilolycka som dödade frun och sonen under sömngångaraktiga vandringar i Chicago. Det är huvuddragen i denna bisarra blandning som till hälften består av snutfilmen Blue Steel (1990) och till hälften av skräckdramat Sjätte sinnet (1999).
Men om väl huvudpersonerna får ihop det så mötas aldrig de här två delarna av filmen. I Blue Steel-halvan repriserar Lopez Jamie Lee Curtis roll som en kvinnlig polis märkt av en uppväxt med en hustru- och barnmisshandlande far. I den andra, Sjätte sinnet– halvan försöker Caviezel undvika att se döda människor, i det här fallet den familj han har förlorat, genom att stappla omkring i tillvaron som en bisarr blandning av godhjärtad zombie och introvert mystomte.
Bakom hans Jesus-liknande, outgrundliga ansiktsuttryck döljs en små tingens Gud. Det är en Gud som inte utför några spektakulära mirakel utan mest lite praktiska hjälpsamheter som att släcka halvljuset på parkerade bilar och påpeka för grannarna att de glömt kvar sina dörrnycklar i låset.
Filmens tempo berättartempo är utstuderat långsam, som om det skulle ge dess schablonartade handling en större äkthet. För denna handlingen är en löjeväckande didaktiskt upplagd kärlekshistoria med hinder, tankeväckande situationer och snälla hjälpare som enbart känns konstruerade för att leda fram de ädla men kantstötta själarna till ljuv förening.
Det är inte utan att man kommer till att tänka på Staffan Hildebrand, särskilt som dialogen bitvis låter som ett kompendium av problemställningar och svar ur någon hjärtespalt. Det är segt, syrefattigt och saknar såväl livsbejakande humor som erotisk gnista.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-10-19.