USA 2000. Regi: Bryan Singer. Manus: David Hayter. Foto: Newton Thomas Sigel. Musik: Michael Kamen. I rollerna: Hugh Jackman, Patrick Stewart, Ian McKellen, Anna Paquin.
Royal i Malmö, Filmstaden i Lund
Det kan tyckas stötande att inleda en serietidningsbaserad actionfilm om muterade övermänniskor som kämpar mot varandra med en glimt av Förintelsen i ett tyskt koncentrationsläger år 1944. Scenen ger dock en social och psykologisk glimt av ondskans rötter. Annars reduceras ju gärna ondskan till en vansinnesskrattande knäppgök med Napoleonkomplex.
Dels fångar scenen fröet till det människohat som filmens superskurk , den före detta lägerfången Erik Lehnsherr alias Magneto (Ian McKellen), bär på. Dels blir den en påträngande, obehaglig parallell mellan dåtidens rasideologi och det paranoida mutanthat (läs: främlingsfientlighet) som den McCarthy-liknande senatorn Robert Kelley (Bruce Davidson) piskar upp.
För även en berättelse utifrån helt fantasibetonade och fantastiska premisser handlar ju egentligen om vår samtid och kräver en inre logik. Det har X-Men bemödat sig så mycket om att stora delar av filmen går åt att förklara och motivera mutanternas – X-människornas – särdrag.
Tillsammans med ett återhållsamt berättartempo och en klippning som inte oavbrutet attackerar nervbanorna upplevs kanske filmen stundvis som tungfotad och omständlig. Regissör Singer (De misstänkta/The Usual Suspects, 1995) kompenserar emellertid med ett atmosfärrikt bildberättande och en associativ scenografi som oavbrutet understryker mutanternas utanförskap och den tragiska dimensionen i deras superkrafter.
Till god hjälp är britterna Ian McKellen och Patrick Stewart i rollerna som de tidigare vännerna – nu ledarna för de två konkurrerande mutantgrupperna – samt Hugh Jackman och Anna Paquin som de känslomässigt skadade mutanterna Wolverine respektive Rogue. Men så är förstås deras rollkaraktärer också de mest utvecklade.
Andra är tyvärr torftigt skissartade: Jane Grey (Famke Janssen), Storm (Halle Berry) och Cyclops (James Marsden) fungerar till exempel märkligt nog som hjälpredor till Wolverine trots att deras superkrafter förefaller vida överlägsna. Och då ska vi inte tala om skurksidans motsvarigheter, vilka alla fungerar enligt de simplaste klichéprinciperna för blint lydande underhuggare till skurkbossen.
Slutligen bidrar även den symboliskt överladdade slutuppgörelsen på Frihetsgudinnan med sina modelliknande specialeffekter och sin melodramatiskt förutsägbara dramaturgi till att dra ned helhetsintrycket för en annars intressant och underhållande film.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-08-02.